Intervjuare: Marcin Boryczko
30.11.2011 Świbno nära Gdańsk

En ort där det finns en liten fiskehamn. Intervjun gjordes just i denna hamn när fiskebåtarna stod kvar där. På fiskebåtarna reparerar några äldre män sina nät.

MB: Några ord om dig själv.

X: Mina föräldrar var fiskare. De började med detta redan under kriget. Min mamma kommer från Tczew, far från Warszawa... Min mamma var en av döttrarna (familjer hade många barn), morfar hade “berlinka”...

MB: Vad var det?

X: Det var en sådan pråm som bar mat. Tyskarna rekvirerade den. Hon måste vara där. Sedan började hon med fiske. Sedan träffade hon min pappa (strax efter kriget), de kom i kontakt med varandra. Mor fortsatte med fiske [så länge vi lever -- PTG], far fiskade också , men inte här, i Świbno, utan i Górki Wschodnie, det kallades Folkets flotta. Sedan tog jag över och jobbade på kooperativet Frigörelsen...

MB: Fångade ni öring där?

X: Öring från Vistula. Det finns inte i hela världen... Den där från Kanada, röd... det var uniktt i sin smak. Det var den enda basen här i Europie, som hade fötts upp öring från Vistula. Vi släppte ut från 250 000 till 350 000 stycken till havet varje år.

MB: Planteras in fisk fortfarande?

X: [Han svarar inte direkt på frågan. Beskriver systemtransformationer – från ett kooperaiv med 34 ägare fram till dess att bolaget köptes av fiskarna, när „kommunismen föll“]. Här, på sidan, hade vi en bearbetningsanläggning, men det har också gått utför med det, nu är jag redan pensionär... Min kollega har köpt en enhet (båt), mina papper gäller fortfarande. När du lämnar fisket, sitter du hemma och tittar på TV. Och en leopard kan inte ändra sina fläckar. Nu har jag börjat fiska igen, tills hälsan tillåter...

MB: Är det ett familjeföretag det hela?

X: Ja, efter min farfar, för mig är det så. Hos Zbyszek, hos vilken jag jobbar nu, är det också efter fadern. Där står min brors båt. Jag har tagit bort min, eftersom jag har blivit pensionerad och varit sjuk. EU har tagit bort min båt, jag fick avgångsvederlag och sån skit. Jag har ärligt talat inte sänt ännu, [?] eftersom jag köpte en speedbåt efter orkanen som var i Holland, åtta meter. Jag renoverar den. Man blir dock genomsyrad av vattnet. Titta. [han visar väl sina tatueringar]

MB: Neptun?

X: Poseidon. En schackel.

MB: Vad är en schackel?

X: En anordning för att sätta fast rep.

MB: Hur gammal var du när du började segla?

X: Allt började med pappas sjukdom. Han fick åderförkalkning, han fick domningar i benen, händerna. Och jag jobbade då som förare och tjänade riktigt bra. Jag gjöt rampen, sedan här, vår nya sluss. – Och pappan hade en privat båt och så började det. Jag tog över det efter min pappa och jobbade med pappas svåger. Han jobbade tillsmannas med mig i ett år och gick i pension och jag involverade min bror i det här sedan. Vi jobbade båda två kanske i tre år. Det är mycket hårt jobb.

MB: Barätta om ditt arbete. Var seglar ni?

X: Bukten är liten; det är trångt. Jag seglar: hela Östersjön, från Hel... och ibland ändå upp till ryssarna. Men man kontrollerade oss så jävligt där på gränsen i Krynica Morska. De hade aktiverat radarerna... ... En ville inte lägga lågt... nittonhundra nittio. Redan efter jobbet, fisken var urtagen. Det var bara lite fisk. Och vi brukade alltid efter jobbet koppla ihop två båtar. Det började skaka. Vi vaknade - Jesus, skutan är borta. (Repet) hade brutits. Och killen hamnade hos ryssarna. Och det var en känd skandal, eftersom Gdynia satte upp 18 eller 28 tusen dollar för att få tillbaka skutan; men det fanns redan ingenting där, varken radarn eller sonden eller VHF:erna, näten - noll. Tre ryska båtar kom och hämtade den – på ett snöre. Och tänk dig själv nu att killarna fick betala tillbaka 28 - 18 tusen dollar, därför att – ambassaden, det är redan en annan cirkus, det har inget...

MB: Ja, ja, ja. Detta är politiska frågor.

X: Och köp utrustning, allt. De fick kanske jobba gratis i tre år.

MB: Och fy fan. Och det var en privat [båt], eller hur?

X: Tja, allting var privat. Det var kört. Endast fram till den första oktober. – Alla stod, bara vi... Torsk får du, det här får du inte, det där får du inte...

MB: Ger de något i stället?

X: Jag är hyresgäst här. ... Jag får ingenting. De andra har nyligen fått förbud för ålen, men du får fånga varken flundra eller torsk eller gös. Ingenting. Allting står och stinker. Och hos oss startar man klockan tre, du slår på GPS:en, sätter in bäringen...

MB: Arbete till sjöss. Hur är det att segla?

X: Man ska ha ett hjärta för det. Om du en gång gripas av det, så blir det kvar för hela livet. Som segling eller fiske.

MB: Så kan man inte låta bli?

X: Du sitter hemma och saknar något. Som längtan efter sprit hos en alkoholist. Man måste ha sprit; man måste till havs.

MB: Var brukar ni fiska?

X: Ändå upp till fyren. Det är 25 till 30 meter djupt.

MB: Tungt arbete, eller hur?

X: Titta på mina händer. Är det händerna på en pianist?... Och du skulle inte tro det, jag spelade i ett band i över åtta år. Gitarr och tangentbord.

MB: Vilken musik då? Rockmusik?

X: Från mitt födelseår, 1955... Främsk rock, jag växte upp med det, eller hur? ... från skitunge, innan jag blev inkallad.

MB: Har du spelat gitarr?

X: I början gitarr. Sexan, sedan tolvan. 1974 blev jag inkallad. ...

de ville att jag skulle spela i bandet, eftersom jag tydligen var bra ...

där Budka Suflera spelade... ...
det var utrustning som köptes på beställning, av fabrikatet „Maroya“, sångprocessorer, prylar... Jag sov inte, som det brukar vara när man gjort lumpen, som vill bara busa, till sjöss alltså, fram och tillbaka.

MB: [skrattar]

X: Sedan skaffade jag en båt till. Då hade jag något att fiska ifrån... ... Vi köpte trummor i Kolbudy. ...

MB: Tjänade man bättre än idag?

X: Hör du, grabben, under kommunismen? Brukade ett kilo fisk ligga där!!? 10 ton sill och det var fullt upp på lagret. Eller Centralen [fiskcentralen] tog emot den för att bearbeta till mjöl, eller skickades det till jordbrukaren för gödning. Fiskaren var tvungen att få pengar för sitt tunga jobb. Precis alla.

MB: Och hur skulle du jämföra det?

X: Hör du, grabben, vad ska jag säga? Europa unionen har oss – våra politiker har slutkört oss. Jag har två båtar tagit bort. Jag fiskar fortfarande, men jag har en bror, som var delägare, och han är sjuk (har arytmi och såna där grejer). Jag åkte till Schlesien där jag har min äldsta bror, i kolgruvan „Zabrze“, han hade en olycka, så åkte jag dit, och han, en skurk, avskaffade min skuta.

MB: Fy fasen. Men olycka? Vad betyder det att han avskaffade den?

X: Nej. Europa unionen erbjöd vissa pengar [chockdoktrinen helt enkel – delägaren är bortrest och vi skrider till verket --PTG]. De mätte upp kapaciteten, såna där grejer... Här får du inte se någon sådan [skuta]. Vi byggde den på gården hemma hos mig. Jag har nämnt, att jag köpte ekar i Kolbudy, sedan (körde jag dem) till sågverket och träet kom hem och vi byggde den i två år. Från själva början, även kopparspikar gjorde vi själva av stången.

MB: Fy fasen.

X: På varvet beställde de maskin, allt det där, brännare. Eftersom det viktigaste på båten är köl, stäv och akter, det måste vara koppar. Kopparspikar.

MB: Men varför?

X: En gammal regel för båtbyggeri. Sedan använder man skruvar, men upp till vattenlinjen måste allting vara, fy fasen--

MB: Rostar det inte eller vad då?

X: Precis. Vårt vatten. Trots att ..., men koppar tar den inte. Och det som ska vara över vattnet, kan vara normalt, påskruvat. Du kan alltid byta ut det.

MB: Kan du berätta hur en sådan arbetsdag ser ut?

X: Dagen börjar klockan 2-3 på natten. Du kommer. Näten har förberetts av dina kollegor och ut till sjöss. Du ställer in GPS:en. Och du tar bäring för varje ... vi ställer in fyra, minst fyra. – Du kommer fram och kör hårt. Du tar upp näten ... Du sitter och plockar ur nätet. Och med några minuters mellanrum byter du ut handskar, eftersom flundran är mycket grov och dessa handskar blir slitna på en sekund [kevlar, anyone? --PTG]. De är redan slitna, ser du. Det bränner dig senare, så att det är svårt att ta i dessa maskar för att plocka fisken ur nätet. Och så fortsätter du tills arbetet är klar.

MB: Och vad har hänt med dina andra båtar, eftersom du sa att din bror avskaffade en båt, och de andra...

X: Jag hade tre. 1976, efter min far (den som jag tog över). Sedan köpte jag andelarna från ägarna från Italien efter ett år. Sedan... en båt från Darłowo... eftersom det handlade om ålen... den där har återbetalats till oss. Åh, så mycket har jag kvar av den. Östersjön är jävla förrädisk, eftersom du har korta vågor. Båten rycker som fan. Och när det kommer dyningarna, då drar man långsamt... Den gamle fiskaren Zejman... Ibland får han tillbaka upp det han ätit.

MB: Är de farliga dessa vågor?

X: Ja. Hörödu, [det] går ut på att varje båtbyggare - varje varv som [bygger] båtar för Östersjön så har de beräknat det: tre vågor (du har sju). Nästa [våg] är sådan att du kan vända upp och ner. Skepparen står redan vid rodret (när jag stod hos mig själv, i mina egna båtar). Har du inte beräknat, ska du ha problem. Kasta en Bamboo överbord, ta och vänd och rädda honom. ... Människolivet är hotat. Och vi har ändå arbetet i familjen – som om jag kastade min egen son eller lillebror överbord. Hur skulle du komma tillbaka hem då? Vad skulle du säga till din familj? Det är inte roligt längre. Du skulle ha bevakat det så... Och du måste bevaka nätet och killarna och resten. Det är hårt, jag svär. Det är hårt, det är ingen lek. När du gått ut från hamnen, då är det ingen lek.

MB: En lite filosofisk fråga. Hur påverkas människan av havet?

X: Utbildar. Disciplin. Heder. Ärlighet. Som om du vore på slagsfältet. Där skulle den ena gå genom eld och vatten för den andra. Här finns det utrustning för ett hundra tusen. Om du ser att det går dåligt för den andre, håller på att drunkna eller något, skär du av det här och går för att hjälpa. Du kan inte göra något åt det.

Janusz B.

Intervjuare: Marcin Boryczko 22.12.2011

Janusz B. – sjöman bosatt i Gdańsk. För närvarande seglar han på färjor mellan Belfast och Liverpool.

Vad heter yrket du har?

Havsfiskare. […] Det var så att det fanns sådana företag („Dalmor”, „Gryf” och „Odra”) Och dessa på fiskebåtar som var i Östersjön. Och det var några fiskare som helt enkelt inte ville, eller någon hade släkt utomlands. Och eftersom kommunisterna styrde, beviljade de sådana personer inga internationella (sjöfarts)böcker. Han kunde segla utan att anlöpa hamnar i främmande länder. Efter Kanada fick jag just ett sådant brev. I Östersjön kunde jag segla, vid DDR och till Rysslands hamnar. Östblocket och ingenstans längre. Tre slutade skolan innan de blev 18, alltså ett företag i Dziwnów, det var de som tog emot de minderåriga som hade några månader kvar [innan de skulle bli myndiga]. Bara baserat på polska baser i de här hamnar. Senare, när „Solidaritet” uppstod, började de resa till Bornholm, till danskarna. Dessa köpmän valde. Från östra Polen – till „Dalmor”; han kunde sedan [den som valts] ändra det. Och så började det; efter skolan, när vi fått våra betyg, blev jag inkallad till detta „Dalmor” (fick vänta tre månader tills jag fyllde 18 år). Efter denna period anmälde jag mig till „Dalmor”; formaliteter, papper, hämta kläder, sjömanssäcken. Jag väntade två veckor tills jag kunde registrera mig på fartyget. „Andromeda”. Jag seglade ut på min första resa.

Djuphavsfiske?

Ja. Vi gick till Lofoten i Nordsjön. Det var ingen fisk där, så vi åkte till Spetsbergen. Där fångade vi lite torsk, sedan hälleflundra. Ett fruktansvärt jobb: inte nog med att det var kallt, så var det kål ibland –– det var som glasull. När vi tog upp det på däcket, var vi tvungna att plocka ur det...

Vad var det?

Det fångade vi tillsammans med fisken, från botten. Det var bottenfiske, det växte där. När vi kände på det, var det som glasull. Det såg ut som kålhuvud, det hade cirka 2-3 meters skotten, man kunde inte dra ut det. Vi fångade [fisk] i 2-3 veckor, sedan flög vi till Labrador, Kanadas kust. Där fångade vi torsk från isen.

Så hårt i början?

Ja, utan krumbukter. Ibland körde vi väldigt hårt – kyla -27 grader och så höll det i en vecka. Snön drog med vinden; om du inte hade något i ansiktet, skulle [din hud] brännas ner. Men vi skulle köra och reparera nätet med bara händer, vi skulle lägga det i blöt i hett vatten etc. Ibland, när jag återvände till min hytt, satte jag mig ned vid hyttfönstret och fick tårar i ögonen: Vad i helvete gör jag här? För vad då? Och hur blir det i fortsättningen? Jag tänkte över det sen och: ta mig fan, ni chuja, jag kör. Två år var det ungefär så här, att fiska i isen där.

Och hur var det att arbeta på sådant sätt?

Hårt. När vattnet kom från aktern, på baksidan av fartyget (eftersom det var akterfartyg, speciella, de hade sådana portar med roller, kablar gick) – stora nät slängde vi ut. Vi var endast bottenfiske. Det fanns inget pelagiskt system då.

Så vad, stim?

När makrill simmade i djupet (20-59 meter över botten eller högre), kunde vi dra då så hårt, näten hade sådana strukturer. Och på Labrador [fanns det] endast torsk – och intressant, det mesta var där isen fanns. Vissa fartyg hade isförstärkningar. Om de inte hade det, fångade de fisk i vatten utan is, men de hade mediokra resultat. Sonder för pelagiskt fiske monterades i Tyskland. Under isen fanns det det tre gånger mer torsk. Vi gick dit ibland, till Grönland på sommaren. Vi tog ut 20 – 30 ton torsk från isen, ibland med is, efter det att fartyget gick och den där skruven blåste in det. Två gånger kom vi sådan is, som stoppade oss och vi fick vänta tills en annan enhet skulle komma och krossa isen med skruven, gör rännor och vi skulle kunna segla vidare. Isen var 3-4 meter i höjd.

Och då kallade man på en enhet – polsk eller något som helst?

Om vi satt fast, kallade vissa på coast guard från Kanada. Det var sådana kraftfulla enheter. Jag vet inte, vad det var för klass – jagare? Om det fanns någon polsk trålare i närheten, eller kanske rysk – som kunde ge bistånd. Vi glider på samma skit och det kan hända var och en. För fiskare är det ett hårt liv. Efter skolan fick jag 37 cent valutatillägg per dag, mindre än fyra dollar på tio dagar alltså, för att köpa något i Kanada. Och en flaska vodka kostade 7-10 dollar. Sedan började de höja tillägget, men i början var det 37 cent. Vi steg av fartyget i St. James. Jag var ung och dum.

Varför rymde ni?

Eftersom de hotade att vi skulle få sparken för denna händelse ombord, i bearbetningsanläggningen. Tillsammans med en kollega örfilade vi upp läkaren och teknikern. Det var redan den fjärde månaden till sjöss och vi kunde inte uthärda det psykiskt. Det hela började när vi ville få lite korv från stewarden. Läkaren och teknikern (mycket äldre än oss) gick med i konversationen. Vi rymde från fartyget. Jag blev frisläppt sedan, fick vara utan mitt bok fram till 1980. Jag gifte mig, blev inkallad.

När återvände du till sjöss?

1976, efter att ha gjort lumpen. Till fiskebåtar. Ett halvår var jag tvungen att jobba i „Jedność Rybacka” [Fiskarnas enhet], där jag spikade ihop lådor. En gång var det så: om du hade gjort lumpen och ansökte – ingen mönstrades direkt. Vanligtvis fick man två års karenstid – något jobb på land. Jag slarvade bort ett halvt år och började på privata fiskebåtar. Det blev konflikter med WOP [Polens militära gränsskydd] ibland. [En dag] stod vi ombord på fiskebåten, kom fänriken och ville ha fisk. Jag sa: Hurså för helvete, vill du ha fisk? (han var lite äldre än mig). Jag hade en kollega som seglade och innan dess var han med i WOP. Jag brukade säga: Om det är något, stå på dig, tala om för mig bara –– jag fixar allt åt dig. Så jag ville driva min vilja igenom, och fänriken sa till mig: Hörödu, din jävel, Kanada och det här; han visste vem jag var –– jag hade det förflutna bakom mig. När jag började i „Jedność” sade de att jag var tjallare, att jag angav till WOP, till denna tjänst. Det gick rykten om mig, för att kasta skit på mig. I lumpen hade jag inte så lätt heller – sådan mobbning.

Beskriv relationer mellan kollegor på dessa fiskebåtar.

et fanns inte mycket folk där –– beror på människan. Mig kunde man alltid komma någon vart med, komma överens, har aldrig råkat i konflikter. Såvida jag inte blev trampad på tårna. Men jag har alltid varit försonlig. Jag har aldrig haft några problem i något företag. Inte som våra katoliker – här ber hon en bön, och där skulle hon smutskasta dig.

Vilka är regler för umgänge till havs?

Du måste vara plikttrogen. Det får inte vara så att du skjuter upp något till morgondagen - „Det du ska göra idag, gör igår”, eftersom det här kommer du att få ångra. Eller till exempel [om] jag inte vet något, är det bättre att fråga tre gånger än låta någon drunkna, eller göra något tio gångre längre. Du får inte vissla (vidskepelser, sån skit). Plikttrogenhet – ombord på fiskefartygen hade vi inte det. I „Dalmor”, där det fanns 100 personer, eller i PLO [Polska oceanlinjer], där det fanns, kan man säga, 30, fanns det alltid em latmask i en sådan grupp. Och jag har aldrig varit latmask, det de sa –– gjorde jag. Jag har en sådan karaktär att jag skulle skämmas senare om någon skulle göra nåt i stället för mig. Jag ska segla tills jag känner mig kapabel att göra det. Det var ett hårt jobb på dessa fiskebåtar. Ibland var det så att det fanns skit mycket fisk i Östersjön. Ibland tog vi upp 20 ton –– med en liten enhet. När jag jobbade i „Jedność”, utbildade jag mig till första och andra skeppare. Som den andra körde jag, som den andra –– inte. Eftersom du skulle bli partimedlem för att skaffa dig en fiskebåt. I Östersjön var det mycket obehagliga förhållanden: vågar är korta och höga. Sådana enheter som man byggde (24-meters fiskebåtar), som praktiskt taget kunde köra när det var tolv grader på Beufortskalan och de var säkra. Även om den skulle välta runt axel kunde den tas upp. Så att det inte var så illa, men det var obehagligt. Det är svårt att beskriva, du skulle vara där, uppleva det hur man beter sig till havs. Hur man beter sig på en sådan liten skit –– vågor över föret, fattar du, blöt, och det finns så mycket fisk ombord. Frost på -20 C, och du måste bearbeta det för att det inte ruttnar, att det blir dåligt. Det är våra pengar. Men när det gäller „Dalmor”, där våra [fiskare] slösade bort sill i George Bank nära New York, eller makrill... Du går, dragen av bogserbåten (bearbetningsfartyget). På fiskbeståndet finns det 300 andra liknande enheter (tänk, hur många fartyg det är – hur mycket fisk måste finnas där). Vi hade ett nätverkekolod monterat redan då. Det finns en sådan pelare på ekolodet, att man bara ska fiska till denna nivå, eftersom senare [över detta nivå] kan det bli problem. Nej! Lite till. Om vi slänger ut, där tar de upp och det blir 120-130 ton där. Ingen kan bearbeta det –– och du kunde ta upp 60 ton, eller hur? De skulle ta upp det, fisken skulle leva fortfarande och vänta på att bli fångad. De tog upp [fisken], bearbetade 30-40 ton, och slängde bort resten. Och i Östersjön finns det lite mindre strömming. Vi fångade mest torsk, eftersom man fick mest pengar för den. De flesta människor åt den, eftersom den var billig, och god. En gång tog vi upp en hel svans efter ett ryskt flygplan fårn andra världskriget här, i Bukten. Gamla torpeder –– en gång tog vi upp en bit, utan tändare. Men fiskarna från västkusten tog upp yperit som tyskarna sänkte efter första världskriget. 65 tusen ton skit. Det är igenslammat med gyttja, men det släpps ut ibland.

Det är en sådan bomb, eller hur?

En skologisk bomb, eftersom det kommer upp till ytan någon gång. Det hände redan en olycka 1978 eller 1979 – antingen före eller Nixon var på Hel. En kärring gick in i vattnet med barnen på Hel. De blev så brända att de knappt undkom med livet i behåll. Det var så att man plockade ål och torsk med grepar på stranden. De hade brända fläckar, var döda. Av denna yperit. Det var kvar från krigstiden, 60 tusen ton. Det ligger där och ruttnar. I Bornholmssjupet. Djupet –– och det är för helvete, 120 meter. Havet spolade iland tusentals ton ål och torsk, längs hela kusten. Östersjön – som ett litet hav, men det fanns mycket fisk.

Marian. Pensionerad fiskare.

Intervjuare: Marcin Boryczko 25.07.2011

Första gången hamnade jag i Östersjön strax efter skolan, i „Gryf” – Företag för djuphavsfiske [och] fisketjänster „Gryf” i Szczecin. Finns inte längre. Det var ett statligt företag förstås. Jag har aldrig seglat hos några andra företag, endast hos statliga företag. [„Gryf”] skickade ganska många så kallade trålare med drivgarn typ „Kulig” och „Mewa” i Östersjön på vintern. Trålare med drivgarn är en enhet som fångar fisk med både redskap för bedövning (dvs. trål) och med drivgarn. I Östersjön fiskade vi bara med trål, eller vi fiskade med partrål när vi fiskade skarpsill.

Hur gammal var du när du hamnade där?

Jag var 24 år gammal, när jag började. Jag gick ut Statlig havsfiskeskola i Gdynia. Den hade samma status som civila officersskolor, som havsskolan. Förutom att det var mekaniker, elektriker hos oss, och vi var specialiserade inom navigering och fiske, medan navigatorer läste varukännedom där och på havsskolan.

En bok. Havet har alltid lockat mig. Jag läste Karl Borchardts bok „Det betyder Kapten”. Och jag hamnade i havsfiskeskolan där kaptenen Borchardt lärde oss navigering. Lyckligtvis för mig, visade sig min idol vara ännu mer fantastisk än jag hade föreställt mig. Han var en människa av verkligen stor kaliber – han gav inga otillfredsställande betyg, han tyckte att det var opedagogiskt. Det var däremot en skam att inte kunna hos honom. Jag var den sista årskursen navigatorer som han undervisade. Om Borchardt kan man prata mycket...

Du började med din första kontakt med havet...

Det var på skolbåten Janek Krasicki, det var en skonertskepp med två master, i några kursomgångar. Efter avlagd examen slutade några personer eftersom de tålde inte när det gungade och de föreställde sig detta jobb på ett annat sätt. Jag har, konstigt nog, aldrig varit sjösjuk. Men det gör inget [det utgör inget hinder], eftersom man vet att [amiralen] Nelson var sjösjuk under hela sitt liv. Fridtjof Nansen, samma sak, de var alltid sjösjuka när vågorna var lite större.

När började du sin yrkeskarriär?

Efter skolan, just i Östersjön. Just precis med dessa trålare med drivgarn, det var en serie av så kallade „fåglar”. Det var [versionen] „Kulig”. Sedan blev den ombyggd, masterna förkortades lite, och babordssidan inbyggdes delvis och de kallades typ „Mewa”. „Mewa” var den första moderniserade [trålaren]. Det var inga ovanliga enheter; vi seglade i minskade besättningar, eftersom besättningarna i Nårdsjön omfattade 16-17 personer, och vi seglade i elva här.

Har du seglat länge? Som en del av ditt liv...

Totalt mer än tjugo år.

Hur var en sådan arbetsdag under resan?

För torsk: vi gick ut till sjöss på morgonen, in i fiskebeståndet. En körde vid rodret –– jag kanske får börja med det hur sammansättningen av besättningen var: skeppare, så kallad rorsman eller annan skeppare som var hans ersättare. Fiskare, högre fiskare och lägre fiskare ombord, kock, motorman och mekaniker – åtta personer. Förutom att alla, utom mekanikern och skepparen, gick direkt till fisket –– för att kasta ut nätet. Skepparen var i styrhytten och manövrerade enheten, och mekanikern hanterade maskinen, och gjorde allt detta som skepparen meddelade via telegraf. Full fart framåt, lite bakåt framåt! Resten, var ombord tillsammans med kocken och tog upp nätet. Exakt navigering var särskilt viktig i fiskebåtar därför att det ofta fanns vraken på botten som inte var farliga för sjöfarten,men det var mycket lätt att riva nätet. Om någon stötte på någonting, gav denne uppgifterna – och vi försökte märka ut dem för att se upp. När jag började som assistent fick jag ofta en lista över 70 eller 80 punkter från kaptenen på kvällen och satte några timmar in på natten och märkte ut det på kartan.

Polska?

Ja. Vi fiskade med trål, så vi kastade torsken på trålen, besättningen gick till frukosten, skepparen eller den andra skepparen vid rodret, just mekanikern, och resten gick till sängs tidigt på morgonen. Sedan plockade vi nätet. Vi tog upp det, hällde fisken ombord, kastade nätet igen och började ta inälvorna ur fisken. Fisken skickades till lastrummet, i lastrummet lade fiskaren och den lägre fiskaren fisken i lådan. Sedan hade vi tid för att ta upp nätet igen, hälla ut allting, äta en snabb lunch, behandla den andra fisken. Efter lunchen, omedelbart efter det vi hade gjort allt – tredje gången. Om och om igen; beror på dagens längd. Tja, och på morgonen lyssnade vi på radion var någonstans hade man fångat något. Om det behövdes ändrade vi fiskebeståndet.

Åh, ett sådant samarbete alltså kan man säga?

Varje dag redovisade vi för vår plats, hur mycket fisk vi hade fångat – två gånger om dagen. När vi avlyssnade visste vi också var och vem hade fiskat, om denne hade rivit sitt nät, eller något annat. Vi kände fiskebestånden, men det var bara frågan om fisken visade sig eller om den inte gjorde det.

Hur fungerar man socialt på sådana ebheter?

Utan skrupler [när] han såg en närliggande liten fiskebåt från sin båt, knyckte de spade, någon utrustning, hammare, kofot eller något. Dina kollegor kunde stjäla från dig kniv, fisk som du hade lagt undan för att ta med sig hem, eller något sådant. Om du däremot ville låna pengar: Hör du, där på vänster sida finns min dräkt –– ta hur mycket du behöver. Att knycka arbetshandskar från någon, kniv eller någon utrustning gjorde man utan betänkande. Å andra sidan om någon ville låna 50 eller 20 złoty för ett öl från en kavaj där det fanns 200 eller 300, och det hände aldrig, nästan aldrig, att någon tappade sina pengar i sådana oklara omständigheter.

Vilka konflikter var det?

Ja, det var det (jag pratar om Władysławowo). Om besättningen var från Jastarnia och det var en bland dem som var annorlunda, då var det ett tungt liv. Det var även mycket obehagliga saker. Jag minns en sådan histora, när besättningen var från Jastarnia, bara en kille... De hade kommit överens om att de skulle gå på söndag, skulle gå ut klockan tjugofyra, på lördag mårgon, kom hela besättningen överens bakom hans rygg [utan att han visste om det] och kom på lördag och anmälde att han inte hade dykt ombord. Det var en mycket allvarlig sak eftersom man kunde få disciplinär bestraffning, tillrättavisning och så vidare. Som tur var att det fanns tekniker som kontrollerade radarn (eller något annat) och de hörde det. Och han kunde åberopa sig på dem. Ledningen struntade i det. De talar även annorlunda med varandra! Till exempel på Halvön säger man petz för en hink, och i Władysławowo – wembork. I Władysławowo säger szrebulce för tändstickor, och på Halvön säger de knybeci. Orden är olika.

Hur påverkas människan av havet?

Å ena sidan är det något sådant som uppskjutande: „jag är på land, ska jag ta hand om det efter resan”. Spelar ingen roll om resan tar 100 dagar – efter resan. Sedan kom vi till hamnen och var förvånade att det inte fanns någon där, klockan ett efter midnatt, och det inte fanns någon där [och man kunde inte] fixa något. Vi levde dygnet runt och hade en annan inställning till det.

Du pratade om fördomar en gång.

Väldigt olika, vissa tog över det från holländarna. Att man sällan brukar skura ombord innan man slutar fiska (det var en holländsk fordom), eftersom det skrämmer fisken och man får dåligt fiske. Särskilt om man skurar med en borste. De olika fiskebåtarna hade sina individuella (t.ex. från fiskebåten 166: de försökte att aldrig gå ut på lördag), från fiskebåten 138: när de fick kyckling till middag, har det alltid varit storm).

Tjänade man bra då?

Ja, jag tjänade ganska bra. De bästa lönerna var på vintern, i torsksäsongen. Att fiska skarpsill gick ganska snabbt, till hamnen – lossning, ta mer is, proviant och tillbaka, tills det finns. Det hände att vi seglade in i en [sådan] stim att säckarna gick av. En gång återvände vi i storm, jag gick till lastrummet (fiskaren hade skadat handen och jag höll på att göra ordning i stället för honom). Plötsligt – rann vatten ner. „Marian, kom ut –– det finns ingen fisk kvar”. Vågen slog oss och spolade bort all fisk överbord. Skarpsill. Då seglade vi dessa 24-meters långa fiskebåtar, av trä och metall, med motorn Volunta (dansk, utmärkt). Den var uppbyggd, låt oss säga, på så sätt att du kunde rotera den med foten medan du stod på kajen. Men att välta den var det [svårt]– den var bra balanserad. Här står några sådana [motorer] kvar i Gdynia, det finns fisk & gatukök på dem eller något. Den måste kylas med sötvatten. Sedan började man bygga dessa fiskebåtar – vi tog dem från Ustka – för att fiska från aktern. I början tog vi upp näten manuellet på alla dessa fiskebåtar. Sedan installerades trålvindor – sådana vinschar som först rullade upp trållinor och sedan hela vindan fram till säcken och säcken drogs upp bara.

Du sa en intressant sak om kasjubiska daglönare... Kooperativet.

På privata fiskebåtar fanns det rester av – låt oss säga – maatschappij. Maatschappij var ett samfund, kooperativ. Det fanns särskilt på Halvön, där var och en bidrog med, antingen köpt eller gjort – en bit nät. Säcken hade väldigt många långa blad (delar) och det var nio eller tolv (personer) som fick göra denna säck och var och en bidrog med en bit nät. Och det fördelades mellan dem (sin andel hade även änkor efter tidigare medlemmar i maatschappij [ord för ord från Abramowskis skrivelser – kooperativ som erbjöd vissa tjänster för de som var medlemmar i samfundet––bland annat pension för änkor och föräldralösa barn – MB] – eftersom t.ex. sin andel fick min kollegas mor. Hon kom när de tog upp – hon fick bara inte komma till stranden innan de tog upp nätet – eftersom när en kvinna kom med en tom korg till stranden, innan de tog upp nätet – det förde otur med sig. Även kyrkoherde, lärare [och] organist väl fick sin andel. Det var halvor – där på Halvön räknade de fisk i mendel, men en mendel för fiske – och det var inte 15 stycken, utan 16. Eftersom det var lättare att dela i [16] delar. Och det som blev kvar var att de bidrog till bränsle och vissa utgifter på fiskebåtar, de drogs av deras partum, och vi arbetade i ett statligt företag (man drog ingenting av våra löner), därför kallade de oss „ni daglönare”. De såg sig själva som skepparens kamrater, och vi var daglönare.

Hur påverkas familjen av arbetet till sjöss?

När jag redan hade familj seglade jag fiskebåtar. Det var annorlunda, eftersom jag var hemma 2-3 gånger i månaden. Det är annorlunda än vid djuphavsfiske, där vi ibland seglade på 180-dagars resa och resan förlängdes ytterligare med 100 dagar. Det var nästan ett år. Jag var ungkarl, tjejen som jag umgicks med då gifte sig under tiden. Det var säkert en svår upplevelse för mig, men efter dessa 180 dagar var jag lite folkskygg. Det fanns människor som blev väldigt nervösa. Det fanns [sådana] som var åt andra hållet – det blev ganska lugna. Jag kände en mekaniker som var mycket lugn. Han kom tillbaka från en resa, kom från havet och såg sin fru med en älskare i sängen. Han fick hjärtinfarkt. Han togs till sjukhuset, räddades på något sätt där, frun kom med blommor. Han såg henne och fick sin andra hjärtinfarkt. Han blev sjukpensionär, så svår var denna upplevelse för honom. Jag seglade med kaptenen Tadzio. En mycket lugn man, mycket bra navigator och fiskare. Jag seglade med honom under de sista veckorna innan jag blev pensionär. Han var ett nervknippe.

Tycker du att en fiskares liv är hårt?

Det var tungt, särskilt när vi fiskade torsk. Ibland fick vi ta inälvorna ur fisken manuellt då under ett eller två dygn, inklusive stapling. Temperaturen på 2-3 grader eller även minus grader och ta inälvorna ur denna fisk. Fiskaren fick sådan rutin under den första timmen, att han tog inälvorna ur fisken till cirka sex lådor. Ungefär 230-240 kg [under] de första fyra timmar. Sedan mindre. Vid andra fiskar hällde vi bara is över lådorna, det var ett annat jobb. Ibland hände det olyckor eftersom vi måste skära bort huvuden på torsken. Vi gjorde det med kniv, köttyxa, ibland giljotin eller elektrisk maskin (som liknade den som man skär bröd med). Och här var det också några olycksfall, att människorna förlorade sina tummar av trötthet.

Olaf

Intervjuare: Marcin Boryczko 24.12.2011

Gdańsk-Przymorze. Intervjun äger rum i Olafs lägenhet, han började sitt äventyr med havet för några år sedan.

Till att börja med, vad förknippar du Östersjön och vilken roll har den spelat i ditt liv?

Med barndomens doft; med fiskar som våra mormödrar och farmödrar brukade köpa. Bland min familj och släktingar var det många sjömän – en del av dem var kontrakterade seglare, men de hur som helst började i Östersjön. När jag var barn bodde jag på Kamienna Góra, kunde alltså alltid se detta hav från fönstret. Senare, nar jag bodde i Witomin, hade jag samma utsikt, det var alltså ständig ögonkontakt. Höstpromenader vid havet, svanar, stormar...

Hur påverkas invånarna av havet?

Det kunde man se under kommunismen. Hamnarna gjorde att dessa städer var rikare på underskottsvaror. För det andra kunde man märka en större kulturell mångfald. Det låter paradoxalt, men jag tror att vårt Trójmiasto är idag mycket mer kulturellt homogent än det var då, när vi var i princip ett land som var stängt för omvärlden. Att se en färgrik (eller någon annan) sjöman som pratade ett främmande språk, var chockerande. Hemma hos mig, när ett utländskt fartyg kom in i hamnen, gick vi med hela familjen för att titta på detta fartyg. Spelade ingen roll om det var ryssar, tyskar eller danskar, det var viktigt att fartygen lade till.

Ska vi gå över till tråden som har samband med arbetet till havs: några intressanta historier?

Farfar var bemannad bland fiskare i Górki Wschodnie i slutet av 1940-talet. Han berättade att just polska främmande och tyskar arbetade tillsammans. Tyskarna, dessa gamla tyskar för vilka det var meningslöst att gå till Reich, eftersom deras hemland var här – de föddes här, växte upp och levde sedan generationer – och de hade ingen anledning. Min farfar berättade att de var de bästa medarbetare som han hade träffat (min farfar föddes förresten själv i Riket). Så att han hade den tyska arbetsfetischen, trots att han själv inte gillade jobbet så mycket. Han berättade att han hade problem med de polska främmande, eftersom våra [polacker] hoppades att de omedelbart skulle bli kaptener av dessa båtar, fiskebåtar. Och det visade sig att de blev i bästa fall fiskarens medhjälpare, eftersom de var tjockskallar, kunde ingenting, behöver ströva omkring. De skar näten, det hände att de slog skepparen, skällde ut honom och kallade för nazist. Farfarn berättade att han var tvungen att ingripa, och sedan hade han problem på grund av detta, eftersom han några gånger togs av UB [den polska säkerhetspolisen], de frågade om varför han försvarade nazisterna, och min farfar svarade att han inte försvarade några nazister, utan tyskar som bott här sedan generationer, och att de kanske äntligen skulle ta hand om dessa skitungar som förstörde näten, och inte kaptenerna och normala arbetstagare som tjänade pengar åt sig själva och företaget. Den berättelsen minns jag mest.

Du pratade om din familj... Berätta hur påverkas familjen av ett sådant arbete som förknippas med havet?

Det beror på vilken typ är sjömannen. I de flesta fall har [arbete] mer eller mindre destruktiv påverkan på familjen. Fader som går ut till havs för dessa två veckor, är det inga problem med, det är en regelbundenhet. Det är värre när en längre resa inträffar – ibland slutar den inte att man går i land, utan drar nytta av nästa tillfälle för att tjäna pengar och utnyttjar det. För det andra, är man borta från hemmet. Fadern kommer, vill ta hand om huset, etc., vara en bra far. Detta resulterar i stora bråk. Eller han vill komma tillbaka och vila, och här överöser frun honom med berättelser. Min morfar och farfar, när de kom tillbaka från resan, den ena satt bara i fåtöljen i tre dagar och var tyst (just farfarn), och morfarn försökte ta igen förlorad tid. Det resulterade i ett evigt bråk med barnen och allmän demolering hemma, efterom farfarn började reparera allting hemma och morfarn var tvungen att kalla på proffser för att de skulle korrigera allt efter farfarn. Eftersom det är så att om karln bara seglade, och kvinnan arbetade inte (hon behövde inte eller ville inte, eftersom det fanns tillräckligt mycket pengar), då var det sorgligt, eftersom barnen hölls hela tiden under kontroll. Fadern kom tillbaka, fick lyssna på så mycket, visste varken ut eller in – fortsatte att skärpa kontroll. Äktenskapen sprack – jag vet hur det var med mina vänner. Herrn i huset seglade, hämtade pengarna, och hustrun slösade på älskarna. Men det kan man förstå på sätt och vis, bara synd att dessa äktenskap vanligtvis inte slutade med skilsmässa –– var och en hade sina hemligheter där. Oftast var det på så sätt, om båda parter var förstående (det var svårt i början, men det var OK sedan) – på sätt och vis lättade spänningen det att en sjöman inte behövde göra ett dugg hemma. Han vilade, kom som herrn i huset, hade tjänstefolk, behövde inte slita som fan, göra något. Han såg andra ansikten… Det värsta med segling är att du ständigt ser samma ansikten. Då har du bara två val: antingen blir du social i högsta graden (och då orkar du inte i land länge, eftersom du längtar efter dessa människor), eller blir du en total enstöring, eftersom det är mycket lätt att det blir oenigheter i ett så litet umgänge, det bildas gäng, etc. Denna situation är flexibel, men tröttar ut psyket, t.ex. mina morföräldrar och farföräldrar blev anstöringar på grunde av det (åtminstone farfarn. Han hade sina kumpaner, sin familj och det var allt. Han var inte intresserad av främmande). Morfarn sökte sig alltid till människor, men gillade dem inte så mycket, att han skulle bjuda hem massor av folk (min farmor och mormor har alltid varit mer vänliga). När jag tittar på mina farbröder, mina grannar som också var sjömän, lyckades de delvis hitta denna balans efter några år – de visste att de skulle umgås med vissa av dessa människor (t.ex. arbete i PLO, PŻM, PŻG) hela tiden, man knöt band med varandra allstå. Förutom att dessa band var lösa, man visste ju att man skulle träffas då och då eller inte alls. Däremot dessa korta resor var förmodligen det bästa sättet. Man fick inte tjäna så mycket pangar, eftersom varor man fick fritt var inte många. Annars – det var inte småpengar – för en sjöman var det småpengar, men för en arbetstagare som jobbade i land var det en massa stålar. När han fick dessa 30 dollar för två veckors resa, plus sin lön i złoty, var det inte så illa (särskilt att man på 80-talet kunde ha roligt för 100 dollar i hela månaden). Däremot är det ett faktum att många sjömän seglade långa resor endast för att tjäna pengar. Särskilt att dessa förhållanden – den där sjuka växelkursen när man växlade dollar till złoty – man kunde leva som kungar. Förutom min farfar kanske, blev de som slutade segla tomhänt – fattiga som en kyrkråtta, eftersom de ständigt spenderade pengar, sparade inte, räknade inte pengar. Och mer överraskande var att de som stod högre upp i hierarkin hade det i princip lättare att spendera. Jag har aldrig hört talas om slösaktiga officerare, bara om vanliga sjömän som plötsligt kände sig som herrar (och de förlorade mest). Nackdelen med dessa kontrakt var att du var anställd på PŻM eller PŻB, men det var ingen period under vilken socialförsäkringsavgifter erlades. Det hände att vissa sjömän seglade halva sitt liv som kontraktsarbetare – PLO, PŻM, PŻB skickade dem till kontraktsarbeten. Men man betalade inga socialförsäkringsavgifter under dessa år. Och sedan, när de gick i pension, blev de förtvivlade, eftersom pensionsersättningen uppgick till – idag är det 1300-1400 zł, och inte, fy fasen, 2 eller 3 tusen, som de hoppades på att de skulle få. Min mormor fick några kloka råd från någon att hon skulle betala de lägsta socialförsäkringsavgifterna för min morfar; morfarn blev galen på att hon spenderade pengar. Men morfarn får över 3 tusen i pensionsersättning idag, och inte 1200.

Hur påverkas du av detta arbete, ur ditt eget perspektiv?

Om jag skulle bilda familj en gång till och veta att jag ska segla –– aldrig i livet, nej! Jag skulle välja antingen det ena eller det andra. Jag skulle inte våga bilda familj för andra gången, därför att det tar för lång tid, brutna band. Satellittelefoni, Internet –– det är inte samma typ av band. Särskilt att det inte handlar om att vara gräsänkling – du är ensam, kan du festa vilt. Skitsnack, ibland får du slita som fan och du har ingen lust att gå ut i en hamn för att besöka den. Nej, jag skulle inte bilda familj idag, det är säkert. Men... jag och min familj har redan blivit vana vid denna situation helt enkelt, men om jag däremot kunde välja –– jag skulle antingen inte bilda familj eller så skulle jag inte segla.

Vilka attityder framkallas av havet, vilken inställning till världen?

Jag längtar efter folk till sjäss. När jag kommer tillbaka i land har jag lust att sova ut det hela på 2-3 dagar, och sedan söker jag kontakt med människor. Till havs är jag så ensam, att jag inte längtar efter att vara det när jag är tillbaka i land.

Du har pratat om relationer –– hur klarar du att vara isolerad från omvärlden?

Jag har varit ensam i hela mitt liv, haft mitt eget rum, sällan träffat mina föräldrar i princip. Jag har haft min egen värld, jag kan alltså klara ensamhet: jag tar ett par böcker med mig på resan. Jag behöver inte ens läsa dem –– bara det att jag vet att jag har möjlighet till avkoppling om det behövs, gör att jag inte märker det. När det gäller resor med en internationell besättning, föredrar jag att vara mer socialt för att få veta hur de tänker. När man däremot åker på korta resor (Östersjön, Nordsjön), pratar man inte alls ibland, bara hälsar på varandra. Man kan sitta vid bordet vara tyst. Men det beror också på besättningen, men alla är oftast tysta i kojen och tänker sitt. Som du kan se, folk vill inte prata (de är trötta eller har fått nog), då tar du hand om dig själv. Förmodligen de som jobbar på fiskebåtar, även stora (trålare, bearbetningsfartyg), så påverkar det deras psyke på ett helt annat sätt än hos mig, som jobbar på ett vanligt handelsfartyg. Eftersom min mors bror blev dock galen när han fiskade. Faktum är att hans fru var inte oskyldig heller. Han blev galen av mycket hårt arbete. De bearbetade fisken där i 14, 16 timmar om dagen, om det behövdes. Stormar. Under fyra resor förlorade han fyra kollegor (eftersom killen halkade ombord, 15 meters vågor, föll överbord...). Det förstör psyket också, eftersom du vet att, i händelse av en olycka, ingen hyser medlidande med dig, du blir borttagen från besättningen, arbetsolycka, förlorad till sjöss. Här, på handelsfartyg är det annorlunda, folk bryr sig om dig, eftersom det är ett lugnt jobb kort sagt, eftersom knappt storm eller något – och panik. Bara det är inte denna tid längre, när redarna brydde sig om familjer (jag vet inte hur det var med polacker, jag är anställd hos utländska redare).

Intervjuare: Marcin Boryczko 4.01.2011

Intervju med en före detta sjöman – mekaniker. Numera inspektör.

Till och börja med, berätta om ditt samband med havet. Vilken roll har havet spelat i ditt liv?

Jag har alltid varit och kommer att vara knuten till havet, till havsekonomin, till segling i allmänhet. Fram till förra året seglade jag aktivt fortfarande. I år, på grund av att företaget där jag kunde fortfarande segla, har bytt ägare, har jag redan förlorat denna möjlighet och ärligt talat, att jag inte längtar längre efter segling som sådan. Men fram till förra året arbetade jag aktivt som högre mekaniker till havs. Min uppkomst av anknytning till havet är mycket prosaisk: jag föddes 1964, växte upp under kristiden – som varade från 1970 fram till 1989. Om jag tittar på möjligheter som erbjuds av arbetet till havs, min kärlek till mekanik som dök upp redan under de första åren på gymnasiet. Jag såg min bror som är sju år äldre än jag och började segla som kapten lite tidigare. Jag tyckte att, om jag redan skulle göra någonting, skulle jag ha ett sådant yrke som säkerställer en högre livsnivå under kristiden. Jag säger: vi hade kuponger på allt, det fanns ingen tillgång till grundläggande varor (jag pratar inte om lyxvaror, som bil eller lägenhet). Jag bestämde mig för att välja detta yrka. Det berodde också på ställe där jag bodde: jag såg hamnen från fönstret, bodde nära sjöfartsskolan, på Kapitańska gatan...

Barätta om din första yrkesmässiga kontakt med havet.

Det var när jag gjorde praktik i sjöfartsskolan. Innan dess följde jag min morbror till hans fartyg och han visade för mig hur det var där. Det var på den tiden när man kunde tala om seglingsromantik, eftersom det fanns fortfarande ångbåtar, och berättelser... Först [senare], i sjöfartsskolan 1982, fick jag möjlighet att segla sådan liten båt på min första resa som kandidat. Sedan [seglade jag] Jarmuszewski under en fyra månaders resa och långsamt skaffade jag mig rutin.

Hur minns du dessa första stunder?

Min mamma sa att jag inte passade till havet. Mödrar vet bäst. Det är en dualitet: det finns materia och det finns energi. Materian säger en sak, och energin – hemlängtan... Mitt psyke tålde inte att vara borta hemifrån, vistas i en så liten omgivning och det var överhuvudtaget, fram till 1994 när jag jobbade på långa resor, en stor ansträngning för mig –– framför allt mentalt. Jag tålde inte det. 1994 fick jag ett tillfälle att förkorta resor till två eller högst sex veckor och här minskade den mentala belastningen på en gång. Jag hade på en gång motvilja mot långa resor, eftersom jag kunde se lite fiskarnas liv redan när jag gjorde praktik på Jarmuszewski 1984. Vid den tiden gick man ut och seglade man under djuphavsfiske resor i nio månader. De kunde inte se land under nio månader, eftersom de steg ombord på flyget, flög till Vancouver till ett fartyg, steg ombord på fartyget, seglade till fiskebeståndet, satt där i 9 månader och på 9 månader återvände de till Vancouver, flög charterplanet tillbaka hem, så att det var en så hemsk upplevelse för mig, att jag gick till havsräddning, när vi valde arbetserbjudanden för oss själva 1987. Jag försvarade mig mot arbete på fiskebåtar med näbbar och klor. Det fanns väldigt många erbjudanden från „Dalmor”, från „Odra” från „Nadocean”, från „Gryf” (alla dessa stora fiskeföretag. När jag såg situationen på fiskebåtarna försvarade mig mot det. Efter Högre sjöfartsskolan började jag arbeta inom havsräddning. Jag utexaminerades från Högre sjöfartsskolan i Gdynia 1987; hamnen låg i närheten där jag bodde. Efter en kort tid inom havsräddning gick jag, tack vare information från min svärfar, (som en del av transformationer 1989 kunde seglare få ett pass). Alla fick pass, och vid den tiden var det underskott på sjömän. Sjömännen åkte på utländska fartyg.

Vid vändpunkten, eller hur?

Ja, och de var sådana perioder att några fartygen från PŻM stod hopkopplade med varandra på snöre här, eftersom det fanns för lite folk och man anställde mycket gärna. Jag blev anställd 1989. Folket från PŻM sa att jag var dum, eftersom jag kunde resa bort på en gång när jag fick mitt pass. Ärligt talat, jag var lite rädd. Min havspraktik inom räddningen var mycket liten. Första jobbade jag som motorman i Łeba, på en väldigt liten räddningsfartyg. Jag hade inte räddat många liv, jag deltog i två eller tre räddningsinsatser. Då hade jag möjlighet att delta, som räddare, i resan på Neptunia till Spitsbergen. Under mitt jobb som räddare fick jag kontakt som mekaniker och assistent på större bogserbåtar. I oceanvatten bogserade vi vraken från Östersjöregionen ner till Turkiet (till Izmir) och jag deltog i utbytet av forskningspersonalen på Spitsbergen, i polska forskningsstationer.

KAN DU BERÄTTA LITE OM DESSA VRAK?

räddningen omfattade bland annat bogsering. vissa fartyg som kommer ur drift kan själva komma fram till skrotningsvarven. de flesta av dessa varv finns i kina (de här i turkiet). vissa fartyg kan inte göra det, eftersom de är i sådant skick (efter sänkning, eller förbränning, när det lönar sig inte att återuppväcka dem). Det är ett bogserfatyg som gör det och som bogserar dessa vrak. vi bogserade en sådan tankfartyg efter en brand från närheten av irland till turkiet, via hela medelhavet, 5-6 veckor.

berätta lite om ditt arbete. har du varit mekaniker?

jag är högre mekaniker. ett fartyg är en liten stad. Det kräver, beroende på storleken, bestämmelsen, att man hanterar det. min svärfar är navigator, han är alltså ansvarig för att hitta rätt, plus dessa andra saker under laddning, omsorg om lasten... det gör också sjömän från avdelningen för däck ombord. en gång fanns det mera på ett fartyg. idag finns det två ombord: maskin ombord och däck ombord. maskin ombord säkerställer framdrivning, ljus, plus alla dessa sociala, levnadsbehov (t.ex. omhändertagande om toaletter, varmvatten i kranen, alla åtgärder som har samband med det); att säkerställa kvaliteten på bränsle. att se till att alla anordningar är i gott skick, smorjning, inspektioner, att säkerställa underhåll. på passagerarfartyg finns det en större hotellavdelning. På dessa fartyg kan det finnas från 3 till 5 tusen passagerare och 3 tusen besättningsmedlammar, så att det finns 8 tusen personer på ett stort fartyg. hotellavdelningen tar hand om catering, hanterar sängkläder, handdukar, tvätt... typisk hotelverksamhet.

En gång fanns det också en radioavdelning. Dagens radioapparater är så enkla att avdelningen för däck ombord har tagit över det. [Funktion] av dedikerad elektriker håller också på att försvinna, i synnerhet på mindre båtar; mekaniker utbildas för i denna riktning. Förresten är funktioner mycket enklare, dessa enheter är mer och mer tillförlitliga, och därmed finns det mindre behov av så långgående specialisering, av att ha sådana människor.

hur har utvecklats din karriär?

jag började (arbeta) inom räddning, eftersom jag ville fly från segling och få lite havspraktik –– därför blev jag anställd på pżm. började segla stora fartyg (bulkfartyg). jag seglade i några år, blev andra mekaniker. jag fick ett tillfälle 1992 att börja mitt första kontraktsarbete – inom pżm och ett bolag som bedrev sin verksamhet vid pżm. jag blev kontraktsarbetare för första gången och därmed kunde jag säkerställa min familjs uppehälle, dvs. bostad. när jag kom tillbaka fick jag veta att de behövde mekaniker på petrobaltic (som inte finns längre) (eftersom en ny plattform köptes 1994, man behövde folk). jag sökte jobb på petrobaltic just därför att det var möjligt att arbeta där 2-2 skift [man jobbade i två veckor och därefter var ledig i två veckor].

vid oljeutvinning?

ja, jag hade möjlighet att arbeta på en plattform som högre mekaniker. Plattform är ett enda stort kraftverk – plus borranläggning och anordningar som hanterar borrning och oljeutvinning. [jag har också jobbat] på stora oceangående bogserfartyg, som används för att hantera leveranser – s.k. supply-fartyg, som tillhandahåller alla nödvändiga material för tankfartyg och små båtar typ stand-by, som står vis plattformen för att garantera säkerhet. Eftersom det rådde mycket familjär atmosfär i detta företag, en sådan brist på professionalism, började det gå mig på nerverna, och 2000 hittade jag ett jobb i nordsjön, på stand–by fartygen. sex år tillbringade jag i nordsjön, på en brittisk off-shorebåt, där jag jobbade 4 veckor och därefter fick jag vara ledig i 4 veckor. en stor roll spelade ekonomi, eftersom jag hade helt annan lön under dessa 6 år, och 2005-6 bestämde vi med min fru att nu får det vara nog. hur mycket man än tjänar, så äter man upp allt. jag fick tillfälle: sjöfartsverket meddelade att man sökte en inspektör för enkel kontroll. jag sökte denna anställning, blev anställd och sedan dess har jag arbetat inom havsförvaltning.

Hur påverkas människan av havet?

Båten är en arbetsplats, viloplats, fritidsplats. Jag har mpnga sådana kollegor, som inte trivs hemma. En av dem skilde sig från sin husrtu, och hans vuxna barn vill inte bo hos honom, eftersom de inte kan komma överens (han bor ensam, eftersom han inte kan komma överens med sin familj). Efter tre veckor trivs han inte hemma: han har sett alla hyrda filmer. Hur länge kan man sitta på Internet? Han har inget att göra hemma, eftersom han redan har stödat. [Så] vill han tillbaka till havs, eftersom han har sitt jobb där, han identifieras med det, lever på det. I många år är du underkastad en speciell regim, så att det sker stora förändringar. När jag fick arbetserbjudande i sjöfartsverket tänkte jag inte alls efter, trots att mina inkomster sjönk fem gånger.

Vissa säger direkt: antingen segling eller familj.

Det går inte att kombinera det. Du vet, det är dock patologiskt. När jag tänkte på sedan vad mina barn kände, och min insikt under hela denna tid då jag inte var hemma: de längtade fruktansvärt, precis som min fru. Jag kom hem och min inställning var inte förenlig med vad de förväntade sig. Jag uppfyllde inte deras förväntningar, kunde inte göra det. Jag känner många som seglar, som har undvikit sådana upplevelser, som vi haft. De kunde lösa dessa problem på ett bättre sätt; jag kunde inte, vi kunde inte det tillsammans med min fru. Det enda botemedel var att sluta [segla]. Vi lyckades; jag skäms inte för det: jag har alltid varit rädd [för att segla], jag har aldrig tålt det. Ångrar bara att det blev så sent. Men det var hårt, särskilt under dessa år. Jag sa till dig: jag såg på mina jämnårigas lyxliv, som hade allt; jag kände avund mot dem för det. Jag har betalat ett stort pris för det (inte bara jag, utan min familj).

Intervjuare: Marcin Boryczko 30.11.2011 Świbno nära Gdańsk

Grå rök är pseudonym för en fiskare som för närvarande utövar tillfälligt fiske.

Berätta för mig, din första kontakt med fisket?

Jag började när jag var 12 år gammal.

Exakt.

Det var så här. Min far brukade gå till krogen (här, till „Bałtycka”). Här var Fiskarhuset en gång. Jag var då, hur många, åtta år gammal. Jag sjöng i Fiskarhuset. De från kooperativet gav fina paket till barnen. Och sedan betalade vi för det fyra, fyra kilo ål fick vi lämna till kooperativet. Men vi hade tre rep. Och ett eget företag, „Haczyk” [Liten krok] öppnade jag. 12 år gammal var jag då. Jag fick en båt från min svåger. Och så seglade jag, tillsammans med min kusin. Och så seglade vi där, seglade där i Przegalin, och så hade ci tre rep. Vi fiska femtio kilo ål var. Min svåger gav mig båt, rep. Vi fixade tråd. En sådan fiskerulle hade jag, så satte vi upp den. Och vi band små krokar, vi fånga i dessa nät. I den ena och den andra hade vi 20 kg ål. Du skulle försörja dig på något sätt, eller hur? Och vad hade vi? Jag gick i skolan, korv fick vi bara en gång – till jul. Och så var det bara margarin med bröd och marmelad. När vi gick i skolan, fick vi bara bröd med marmelad, då vi inte hade råd för korv.

[Bror:] Jag började segla med Bamber, när jag fick en båt. Och vi fångade med Bamber där en gång (hur mycket var det – kanske 50 [kg?] ål. Sedan lämnade Bamber mig, så jag med Filet då, med Waldek, vi satt här, på den här sluttningen. Vi fångade höns och bakade dem. Sedan gick jag till järnvägen och fiskade här också vid flottningar. En gång fick man inte [fiska] här, bara fram till WOP [Militära gränsskyddet]. Du var tvungen att komma hit, till hamnkontoret och anmäla ditt avtåg, och anmäla ditt avtåg i WOP. Gränsområdet. För första gången gick jag ut till havs när jag var 12 år gammal, med min far. De gömde mig bakom säckarna, eftersom [soldaterna från WOP] skulle inte låta mig följa med. Sådana förbud var det en gång. När vi åkte under krigstillståndet att ta en öl till Mikoszewo (eftersom man kunden få köpa öl där från kl. 9), och hos oss var öl från kl. 13. De tog Waldeks båt (som startades med veven), tände eld, åkte till Mikoszewo. På den ena sidan massor av miliser, på den andra sidan massor av miliser... Och då slog de oss i bojor, mig och Kotur. De sa att vi ville fly till Sverige. Dessa pojkar som flydde till Sverige med långtrådare, så de lyckades. Och vi åkta bara till Mikoszewo för att ta en öl.

[Bror:] […] På näten: vinschen står på femton, du får ordning på dessa korkar, bastkorgen [?] faller ner, och torsken kastar vi åt sidan och plockar ur alla omedelbart. Du måste plocka mycket snabbt – du måste kunna det också. Jag plockar snabbt ur dessa torskar. Om du har jobbat så många år med torsken, är det svårt att tro. Tidigare gick vi inte ut för att fiska torsk – bara flundra och sill. Ingen seglade för att fiska torsk för att det lönade sig inte. Vi måste åka så långt som Hel.

Kostar bränsle mycket?

Inte nu längre. Nu finns det priser. Huvudsakligen foder. Men en gång i tiden fanns det inga sälar hos oss. Och idag finns det 20 sälar. Därför tar de laxen för dem hela tiden, eller hur? Man fångar inte den. Dessa 20 sälar... bara huvuden sticker ut; så stora är de, väger 200 kilo var, så.

Och hur är situationen idag jämfört med sextiotalet? Lönar sig det mer?

Tidigare var det vimma här i Vistula. Och nu finns det ingen vimma. Vi kastade stågarn nu, fångade vi två vimmor. Och en gång var det nästan 800 kilo vimma som vi fångade vid flottning. Vi hade sådana stora skålar för att bada, eftersom det fanns inget vatten här. En pump här, en – nära förskolan, i smedjan hos gubben fanns en [pump]. På vintern gick du med kälken till dessa pumpar. Du körde en liten kittel på kälken, och du badade i skålarna. Vi fick vattenanslutning först 1970... Tja, vi saltade vimma i skålar i källaren. Hade du hela skålar med saltad vimma, hade du någonting att äta. Om du saltade vimma, gjorde du det på samma sätt som saltad sill.

Du kunde lagra.

Vi håll allting i källaren. Nu, för skyddsdammen... får du några stycken. Snarare i havet. Det finns ingen vimma. Bara lite sill. Nästan noll. Endast torsk har vi haft en del i år. Varken den första båten, eller den andra båten eller den tredje båten eller den fjärde båten kan komma därför att de får bidrag från EU.

För dessa begränsningar, eller hur?

Ja, de fick det för två månader. De kan gå ut, har lämnat sin licens. Du kan segla på promenad, men du får inte ha ett enda nät. Vilket jävla land. Man har skydd av ål och planterar inte in den.. .. Han är jordbruks- och fiskeminister och kan även inte fånga på fiskespö.

I affären eller här?

Från fiskaren. [Tidigare] 25 zł för ett kilo lax. Och ål - 50. Och en gång var ålen billigare, laxem var dyrare. Men det fanns ålen en gång... Jag minns att när min moster rökte ålen, rökte hon 300-400 kilo för Wolonin... När jag åkte till Szewce en gång, [fick jag] genast 3½ ton i Szewce, med detsamma, under isen. Under isen finns bara sådana små ishål, isen är så tjock. Du måste hugga i isen, din stackare: yxor-kylar och så kör vi. Vi har huggit dessa hål hela vägen... Sedan var vi tvungna att dra repet, dra det fram till månen (du var tvungen att följa den till slut). Och i månen drog vi upp [fisken] då. När vi var där var det -17 grader. Och Waldek hamnade i månen. Han föll i detta hål. Jag tittade: han studsade mot botten på något sätt och hoppade upp – vi drog honom upp. „Hur hamnade du där?” Han sa: du ville att jag skulle räcka dig repet. Han räckte honom repet och Waldek tog bara ett steg. Och hamnade i månen. Vi skulle göra ett stort hål i slutet där för att dra upp bytet. Vi drog upp alltså trålen där. Det var 3½ ton, men det går inte att dra upp det på en gång - du får göra det i omgångar. Tömma ut det i små mängder. Vi förde det med kälke, kar. Med ził [rysk lastbil] drog vi över det hit, Mikołaj körde fisken till lagret här. Massor!.. 21 kilo gädda. Vi körde tre och ett halvt ton hit, lämnade på lagret.

Säg mig, mina herrar: är arbetet till havs hårt, svårt?

Mycket hårt när det är kallt. Jag kom dit till gränsvakter till Górki Zachodnie, vi kom fram dit (här kunde du inte gå in, därför att det är för grunt här). Du kan inte skydda dig för vinden på något sätt, och med handskar på kan du inte jobba... [Någon] tog på sig två par [gummihandskar] och fick förfrusna händer – men inte jag – jag [hade] tyghandskar och gummihandskar då. Vi kom och det var -26 grader redan där – Sjön frös till. Två fiskebåtar seglade framför oss, så stannde vi kanske 500 meter efter gränsvakterna, i Górki... Rävar sprang över isen, och jag kunde inte vända båten på två timmar på en plats – så snabbt frös isen där i Górki. Vi kunde inte vända – och de sände via radion att vi skulle vända till gränsvaktarna. Och då återvände vi och jag frågade: „Hur många grader är det?” Minus 26 grader. Och jag och Lechu så här: en skinnjacka, en annan skinnjacka, dunjacka, och jag hade kondomen på mig – allting var fruset. Så stor kyla var det. Här kan du alltig fly – en halv timmes [fiske] och tillbaka hem. [I allmänhet, men det är så kallt att] du ofta jobbar på dina knän. Och till havs gör man allt på knä – det går inte att jobba på annat sätt där. Du har tio timmar där och under tio timmar får du göra allt bara på knä. Bara [inte] den som jobbar vid vinschen [av näten?], han står – han har något att hålla sig fast vid. Och besättningen å ena sidan, å andra sidan – tio timmar på knä. I kyrkan har jag inte stått på knä så mycket som på båten.

Seglar kvinnor?

Walkowa seglade. Min mamma seglade. Wilczyca seglade. När Walkowa kom på 44:an, hon var en så kraftig kärring, att hon tog sin man på ryggen och bar hem honom. Wilczyca, hon kunde. Den där skurken, hennes man, stod bara vid rodret, och hon kunde, det gick inte till korken [säkringar?] [?]. Och su skulle fy fan inte tro det, tjugo meter, vi drog upp det, och där, fy fan, 800 kilo från ett nät. I två båtar.

Finns det några fördomar när man seglar?

Man visslar inte till havs. Det får man iinte, eftersom vinden kommer att blåsa. Jag kan inte ta med mig ost till havs, eftersom det kommer inte att finnas fisk. Men när jag åkte med Baca till havs då (Baca hade med sig ost och jag hade med mig ost), 900 kilo fisk fick vi då. Och Jasiu sa: „Jag vet inte, att Siwy med Baca har sån tur”. De tog osten med sig och fick över 900 kilo torsk, men flundra var 600”. Totalt 1 500 kilo, och vi var vara tre. 1 500 kilo, Leszek, plocka ur. Det är kört, att plocka ur flundra. Inte torsk.

Trasslar in sig den eller?..

Nej, det går inte att trä igenom den. Här är nätmasken 72, och här 55 [i diameter]. Det gör så ont i fingrarna när du har plockat ur så mycket fisk. Och du måste plocka flera maskar, om du skulle plocka enskilda maskar skulle du [oläsbart]. Och om det är på vintern, då är det helt kört. Och titta, hur vi plockar ur sillen, eller hur. Vanligtvis är det frost. Vi plockar ur sillen här, det snöar och är minus grader. I början fryser du om händerna. Och sedan, när dina händer blir varma vid sillen, så det dunstar av dina händer. Men man måste vänja sig bara. En gång när vi plockade ur sillen, hade vi en koksugn på denna brygga. Så vi eldade i koksugnen, en hink vatten stod i koksugnen hela tiden. Du doppar händerna bara i hett vatten för en liten stund – detsamma gör kvinnor, om de jobbar med fisk. Idag har de fixat några andra handskar. Du fryser inte i händerna i dem. Men om du tar på dig gummihandskar, då blir [händerna] stela på en gång.

Finns det inte mycket annat att göra?

ag kan sy nät. Du får 30, 40 nät att sy – då sitter jag hemma och syr dessa nät. Bamber syr ryssjor –– en syr ryssjor, en annan nät. Nya näten får man sy, eftersom de här slits på en gång. Nu ska jag klippa alla näten. Jag syr alltså hemma – om jag syr kanske 40, 50 under vintern. Det räcker. Mamman jobbar, det är rätt bra. Jag syr 40 nät, för ett tar jag 25-30 zł. betalt. Jag syr tre nät om dagen. Men jag måste ägna hela dagen. Men under tiden tar jag hand om min dotterdotter, röker, dricker kaffe, eldar i ugnen... Och kommer hit på vintern, sätter upp näten... Fiska kanske 4-5 laxar som jag ska sälja. Vi överlever på något sätt till våren.

Piotr

Intervjuare: Marcin Boryczko
14.12.2011

Piotr är officerare i marinen, har tillbringat den största delen av sin några åriga yrkeskarriär på krigsfartyg.

Hur kom det sig att ditt arbete har direkt anknytning till havet?

Det hela började med min bror vars stora passion var det maritima. På åttiotalet limmade han ihop kartongmodeller av båtar, plastmodeller av bilar, olika saker... Det imponerade på mig att min bror byggde sådana saker och jag fastställde att jag också måste börja med det. Med varierande grad av framgång byggde jag dessa modeller – och vid ett tillfälle började jag intressera mig för det som jag byggde. Vad är det? Vad är det för skepp? Vilken historia har samband med den? Jag limmade ihop modeller som hade anknytning till sjökrigshistoria. I Nowy Modelarz [Ny modellör] fanns det väldigt många polska skepp, som av olika skäl gått till historien. Jag började bli alltmer intresserad av dem, började läsa böcker med anknytning till våra skepp. I gymnasiet bestämde jag mig för att avlägga inträdesprovet till Sjökrigsskolan.

Var det prov fortfarande då?

Ja, proven är alltid. Jag bestämde mig för att direkt knyta mitt liv till havet. Jag har alltid varit imponerad av militär utrustning, grått skrov... Jag klarade inte provet för första gången. 2000 fick jag komma in på havsteknik vid Tekniska högskolan i Gdańsk där mina betyg räckte till i rangordningen. Jag ville se hur det är. Jag klarade mig ganska bra där, men jag bestämde mig att inte ge upp och skulle försöka [komma in] också näste år, eftersom jag såg mig i marinen, punkt slut. 2001 lyckades jag klara högskoleprovet och fick komma in på Sjökrigsskolan. Jag sökte till programmet Navigering och marinbeväpning. Jag utbildades alltså till officerare-navigatör avsedd för tjänst på våra skepp. Jag studerade i fem år. Det var redan ett steg i utbildning för arbete till sjöss. Studier förberedde befälhavare-specialist, plutonledare, officerare att leda människor på ett skepp till sjöss. Det är samtidigt en soldat som faller under Försvarsmaktens allmänna regler, men även under regler för marintjänst. Du är här inte bara en soldat som respekterar exercis, drill och andra saker som har samband med att vara soldat, men – till skillnad från en vanlig reguljär soldat i armén – här har vi havselementet framför oss. Jag tycker att ribban sitter högre vid arbetet till havs jämfört med armén, eftersom man har samma uppgifter som en officerare efter Sjökrigsskolan – man har befäl över folket för att uppfylla sitt uppdrag framför allt (med hjälp av människor, med hjälp av utrustning), men dock till havs, där man är i en sluten zon och på ett litet område, när man finns på skrovet. Du måste samarbeta med folket som du ser dygnet runt (du kan inte fly dem, du kan inte gräva ner sig), säga: „Jag är trött, jag sticker”. Överbord finns vatten. Dessutom gungar fartyget, det arbetar på vågorna och inte alla klarar sig bra i tjänsten, särskilt på dessa små fartyg –– jag menar minsvepare eller rakietfartyg. Efter magisterexamen är det dags för tilldelning till militära enheter. Jag hamnade i den åttonde Flotilla för kustförsvar i Świnoujście.

Var det militärtjänstgöring?

Ja, eftersom du är kandidat för en yrkessoldat under de första fem studiråren. Du får avlöning, sådana där saker, du blir befordrad... Om du klarar proven blir du befordrad till högre sjöman, etc. Du är en soldat där, bär din uniform, men du är fortfarande kandidat, du är inte i fast tjänstgöring. Först när du blir befordrad till fänrik, blir du officerare. Du utses till första officersgraden med Republikens presidents personliga befäl, du blir en soldat i fast tjänstgöring, och du blir tilldelad en militär enhet. I marinen sprids man lyckligtvis inte över hela Polen (om du utexamineras på Högskolan för arméofficerare i Wrocław, då blir det hela Polen – du kan överallt). Jag hamnade på fartyget för logistiskt stöd Kontradmirał Ksawery Czerwiński, som befälhavare av artilleripjäs. Jag provade i praktiken mina kunskaper att ha befäl över människor, min kunskap om utrustning och beväpning, navigation. Dessutom var min plikt att självständigt utföra vakt till havs.

Berätta om förhållanden mellan besättningsmedlemmarna. Du säger att de är mycket hierarkiska...

Armén är en hierarkisk institution –– om det inte finns någon hierarki, finns det ingen armé. Jag upprätthåller disciplin på skeppet, blir inte alltför förtrohen med mina underordnade. Hittills har alla [uppdrag] som tilldelats min besättning, bedömts positivt efter dess uppfyllande, och jag har inte haft några disciplinära problem, vilket jag anser är min personliga framgång. Förutom disciplin är det empati som räknas och att ordrarna är möjliga att uppfylla, med en realistisk svårighetsgrad.

Vilken betydelse har havet för dig?

Framför allt - mitt arbetsställe. Jag blev militär bara för att jag ville arbeta på fartyg och till havs.

Vad är så fascinerande, vad lockar dig i havet?

Element, kamp. Det ögonblick när skeppet redan gått ut till havs, vi ser inte stranden längre och du hör plötsligt vinden som blåser, hur den tjuter med stor hastighet. Vågorna börjar slå mot skrovet. Det är en sådan oerhört kraft. Spelar ingen roll, om du är på ett hangarfartyg eller en fiskebåt. Man faller ner på knä inför dessa ofantliga naturkrafter. Att vara nära sådan kraft är fascinerande. Jag har alltid haft den största respekten för ubåtare – mina kollegor som tjänstgör på ubåtar. De gör det svåraste arbetet. Havet stärker anden. På fartyget finns mycket folk på ett litet område. Sådana förhållanden orsakar ofta spänning, och officerarnas roll är att behärska det hela. Min längsta resa varade i två månader. Efter tre veckors vistelse i ett sådant litet slutet rum till havs, där vi inte kunde gå iland [och] folket ungicks med varandra dygnet runt – detta resulterade i spänning, vilket man kan förstå med tanke på det mänskliga psyket (och officeraren skall vara en psykolog). Du måste kämpa med det genom att syselsätta människorna med olika saker och prata med dem...

Berätta för mig några fantastiska historier som är förknippade med Östersjön.

En gång pratade jag med en amerikansk underofficer (en amerikansk missil kryssare kom till oss oss på en regelbunden övning BALTOPS), och det första som denna underofficer, som har en ganska stor marin erfarenhet, och som sedan flera år arbetat i US Navy, det första han sa var det att han hatar Östersjön. Att det är det värsta havet som han haft tillfälle att segla i, på grund av att det är ett ganska litet vattenområde med specifika, korta vågor. Detta gör att fartyget längd kan inte komma in svängningsperioden [och] hoppar på vågorna då och då. Det orsakar att sjösjuka är mycket svår och obehaglig i Östersjön; vågen är oregelbunden –– den sprids inte som i Atlanten eller något större vattenområde. Den amerikanska underofficeren var förskräckt (de kom med ett stort fartyg – kryssare), alla spydde upp. Detta fartygs besättning var mycket sjuk, eftersom de inte var vana vid en sådan kort våg; det mänskliga balansorganet kunde inte anpassa sig snabbt. Baltic Sea no more! När de anlöpte Gdynia, kysste de marken – inga mer fluktueringar. Kanske går det lättare för oss, eftersom vi varje dag finns i detta hav och sällan går ut till andra vattenområden. Men när vi kom in i Medelhavet, var även Biscayabukten inte så hemsk; stora, långa vågor, med fartyget kan komma in i de, och hoppar inte så mycket på vågorna trots att lutningar var ganska stora.

Är det också farligt för fartyget?

Kanske är det inte så stor fara... Vågor i Östersjön är bara väldigt obekväma, ogynnsam (här skulle man läsa lite om hydrologi i Östersjön). Dessa vågor sprids, slår mot olika stränder (eftersom detta vattenområde är litet), dessa vågor möts, sprider sig i olika riktningar... Därför slår dessa vågor i bord från alla håll.

Beskriv din arbetsdag till havs.

Varje dag är i själva verket densamma till havs. Allting bestäms av fördelningen av skyldigheter som följer av vakt. Besättningen, både på skepp och handelsfartyg, är fördelad enligt vaktpass; oftast är det tre vaktpass, där varje pass tar fyra timmar. Du kommer till ditt pass två gånger om dygnet och gör dina uppgifter. Du går upp vid utsatt tid, tvättar dig, äter, går till ditt vaktpass, kommer tillbaka, lägger dig, sover, äter... Kroppen vänjer sig omedelbart så att... varje dag är densamma. Du hamnar i monotonim – du gör samma saker hela tiden. Kanske är det orsaken till spänning? Efter tjugo dagar, under vilka du gör exakt samma saker bland samma människor... Vissa människor kan inte stå ut med sådan monotoni. Andra vänjer sig på en gång. Det är ett skepp – skeppet går från A-punkten till B-punkten, vi gör alltså samma saker hela tiden. Det händer nästan ingenting runtomkring, i princip är det bara navigeringsofficer som måste tänka mycket, eftersom han måste ta klara och avgörande beslut om det är mycketb trafik runt fartyget, för att inte köra på någon. Men varje dag är likadan. För att „ha roligare” görs olika krigsövningar på skeppet. Om besättningen är uttråkad, ordnas en krigsövning som ska bibehålla kompetensnivå att utföra uppdraget till havs, men även bryta monotonin. Och det är monotonin till havs.

Rysiek

Intervjuare: Marcin Boryczko 30.11.2011 Świbno nära Gdańsk

Ort där det finns en liten fiskehamn vid floden. Intervjun gjordes i hamnen vid uppehåll med fiskebåtarna. Ryszard är en pensionerad sjöman.

MB: Om du kunde berätta om din kontakt med havet?

RYSIEK: Det började när jag gick i gymnasiet. Min far fiskade, förutom att han jobbade som mekaniker på färjan. Och som en 16-årig lärling hos min far jobbade jag – jag fick alltid lite fickpengar. Och sedan blev jag inkallad till armén.

MB: Var gjorde du militärtjänst?

R: I Słupsk, i blåa baskrar. Då grundade man denna enhet, 1963 och då uppstod Sjunde landsättningsdivision i Łużyce. När jag kom tillbaka efter lumpen fixade min far [ett arbete] i Żegluga Gdańska [ångfartygsbolaget i Gdansk], eftersom han hade jobbat där i flera år. Jag fick jobba inom, så kallad "vass och sumpig sjöfart" (jag seglade på pråmar utan egen framdrift), eftersom det fanns bara sådana pråmar utan egen framdrift plus bogserbåt då. Så började jag.

MB: Och vad visade sig vara avgörande?

R: Jag växte upp här. Här har du sällskap, här har du bara fiskare. Jag ville bli sjöman och så blev jag det. Två år stannade jag kvar i PŻM [Polska ångfartygsbolaget]. En gång var alla bulkfartyg i PŻM och styckegodsfartyg togs emot av PLO [Polska oceanlinjer]. Jag övergick till PLO 1970. Stannade kvar där, 2003 var jag redan hos grekerna. Jag hade en olycka sedan (i tre år seglade jag inte alls), sedan fick jag jobba som kontrakterad arbetare, det var under en kort tid. Blev pensionerad...

MB: Har du fiskat här också?

R: Fisk [fångade jag] hos min far, när jag var en lärling. Här hade jag inga pengar, eftersom jag inte blev anställd (var för gammal för att få jobba någonstans som kontrakterad arbetare), här hjälpte jag min kusin. Jag seglade till havs tillsammans med honom. När jag slutade i PLO, var 20 år gammal, började jag segla i „Pewex“; fick komma in på grekiska båtar. Via „Pol-serwis“ skedde det då. Jag seglade på grekiska båtar. På åttiotalet började jag väl i „Pewex“. Och stannade kvar fram till 2003.

MB: Hur är arbetet till sjöss?

R: Frukost på morgonen, båtsmannen skriker (det kommer skepparen att berätta för dig) och så kör man: målning, skrapning, målning med mönja. Och när jag var i hamnen, jabbade jag på bulkfartyg, då hade jag inte mycket att göra. Och på styckegodsfartyg: undersöka lastrum, se var man slutar något jobb, vänta... Och springa runt med färg och märka säckar (vi använde jutesäckar), köra bort godset från annat gods – och så går din vakt till.

MB: Och sådant arbete som här, hur fiskar du?

R: Klockan fem på morgonen kollar du utlagda näten. Du håller utkik efter näten, seglar och plockar ur fisken omedelbart. Hur mycket du hinner så mycket får det vara, du kommer till hamnen, fäster [båten], och då fortsätter du att plocka ur det. Ibland kommer polare, hjälper dig, eller hur. Ibland, när du visar för dem att du har en flaska [sprit], direkt är det många som vill [göra sällskap]. En flaska räcker inte.

MB: Relationer mellan kollegor till sjöss – hur är de?

R: Allting beror på människor. Det finns sådana som det är svårt att arbeta med, och det finns sådana som tar allt lätt. Det är bäst att jobba med dem. Hos oss jobbade man 4 timmar på lördagarna, på söndagarna inte alls, och hos grekerna fick du köra hårt 12 timmar om dagen varje dag. Antingen var det lördag eller inte, även på söndagen körde du hårt. Om chefen var okej där, fick du vara ledig någon söndag. Men annars jobbar du 12 timmar.

MB: Hur påverkas människan av havet?

R: På mig- bra. Jag är välbevarad. Det sägs: har du lite salt i venerna, blir du alltid en bra sjöman.

MB: Minns du några ovanliga händelser från din vistelse till havs?

R: Jag var alltför ivrig och gick för att fästa ankare på vågar, eftersom [båten] började skaka. Vågen slog mig så hårt, pressade mig till ankarvindan. Jag bröt ett ben. Jag hann bara ta tag i kedjan och såg vågen närma sig, så knäböjde jag mig. Och jag kunde inte upp. Och båtsmannen hann gömma sig, „Se upp, Rychu, vågen går!“. Jag tittade och det var för sent, eftersom den var redan över mig. När den täckte mig sa jag „Jävla skit, jag kommer nog att drunkna“. Men jag hade den gula dräkten med huva, så höll jag luften kvar och kunde fortfarande andas. Vågen gick över, jag sa: „Jag har väl brutit ben, kan inte gå upp”. Han tog tag i mina braller, drog in... Nästa våg kom, och han sprang för att hämta killarna. Killarna bar mig till hytten. Jag bröt benet, med spricka härifrån upp till knäet. 12 dagar med ett sådant brutet ben – och det hände när vi på väg ut från Panamakanalen. Greken var sparsam, istället (eftersom härifrån till den amerikanska basen på Kuba, där skulle de lägga om det på en gång), så åkte jag med brutet ben. Bra att jag hade rum...,med stewarden: ett glas till honom, och ett glas till mig. Så att jag inte kände någon smärta. Sedan körde de mig till sjukhuset i Hamburg, där kirurgen undersökte mig. Han frågade om jag godkände en operation. Jag sa „Ja, jag har inget annat val“. Nio skruvar satte de i benet. De skrattade att om jag går ombord nu och repet slår i benet, kommer repet att brista och benet klarar sig. Men det hindrade mig och jag lät ta bort dessa skruvar hos oss. Det var värst med knäet. En tyska brukade komma varje dag och hade mig sig gott kaffe i en termos och kakor. Hon kom från Gdańsk någon gång, så du vet, hon ansåg att jag var en landsman...

MB: Berätta för mig om hur du fångade fisk på pråmar.

R: På pråmar förde vi [fisk] till Malbork, till Elbląg... Från Nowakowo förde vi sockerbeta, eftersom jordbrukarna körde den alltid från Żuławy dit. En bogserbåt körde oss till Malbork (hittills finns det en inlandshamn där). Där lossades det (eftersom det finns ett sockerbruk där). Och hampa körde vi också. Eftersom det finns en torkanläggning där. På hampa kunde vi även tjäna pengar, då vi hjälpte dem slänga det i pråmen, kunde vi alltid få lite pengar för det. Det var säsongen, pråm om pråm gick, och det var massor med hampa. Vi fick ladda det snabbt. Sedan förde jag sand från Grudziądz, från Elbląg... Livet var, du vet... Lite pengar gick till mat. Jag tjänade ett tusen złoty, och när jag var högre sjöman –– 1400 zł. Jag hade nät och fiskade från pråmen, det såldes också bra. Jag [förde det] till jordbrukaren omedelbart och bytte ut mot en anka, mjölk, ägg... sådana grejer.

MB: Var det på åttiotalet?

R: Nej, det var på sextiotalet. Då härskade kommunismen. Man klagar på kommunismen så mycket, men under kommunismen hade alla ett jobb. Här är det bara fiske idag, och jordbrukarna finns. Men villiga att jobba så finns det inte... Bonden betalar inte heller så mycket för en timme. Om du får en tia i timmen idag, så finns det inga som vill det heller. Och dessutom får du käka gratis. Och de som jobbar hos dem här, det är bara svart jobb. Fem złoty per timme. Det lönar sig inte för honom att betala försäkringsavgifter. Och här fanns det ett fiskekooperativ. Vid en ordförande gick det ganska bra. Och sedan ändrade man det och de fick tre ordföranden. Och de körde slut på det, sålde dessa andelar som fiskarna hade, utbetalade det som tillhörde dem och det var allt. Och de sålde även på marknaden. I fiskekooperativet måste du genomföra planen först. Om du gjorde det, kunde du sälja fisken svart – även ordföranden sa ingenting till dig. Men du var tvungen att genomföra din plan. Och idag säljer de allting svart. Och vilka priser, det är bara för mycket. När jag och min kusin sålde, kostade sill tre złoty, flundra. Lax sälde vi en gång för 10-15 zł, och idag redan för 25 zł. Jag skrattar: ni kommer aldrig att tjäna pengar. Om du har en större mängd, säger jag, får du sälja det billigare, men ändå: sälj. Om det är en grossist, säljer man flundra för 1.80 zł...

MB: Har de ytterligare begränsningar?

R: Ja. Trots att dessa små skutor har mindre begränsningar, kan de inte fiska även om vaktarna är närvarande. Ingen torsk, men flundra kan de. Och man har minskat det ännu mer, eftersom [du kunde fiska] flundra som var upp till 25 cm lång en gång, och senare kom han fram till dig och sa: Ni kan fånga bara 15 [cm]. Vi hade ett måttband ombord. Och hos greken var det annorlunda... Han anställde ryssar. Om en rysk officerare tjänade så mycket som jag som högre sjöman, så är det inte förvånande. Jag fick 1200 dollar [i lön] och den ryske officern detsamma. Han anställda även filippiner och indoneser som kan bra engelska och är duktiga seglare. Sådana apor så det är svårt att beskriva. Som vi hade ett haveri vid laddning av brunkol. Det fanns en massa tuber som de hämtade med sig. Filippinen skulle omkomma under tuben, han kunde inte stiga upp. De väger fyrtio kilo var. Fyrtio kilo klarar jag att lyfta.

MB: Har arbetet till sjöss påverkat din familj på något sätt?

R: Påverkan var sådan att de hade pengar. „Havet ger dig mat och gör dig rikare, mannan tjänar, frun förlorar”. Så har det alltid varit, fy fan. Du är borta hemifrån. En gång var det: segling i ett är, hemma en månad. Och sedan infördes det att du fick vara ledig om du hade jobbat i övertid, så su seglade [även] ett halvt år, och var hemma under ett halvt år. Det fick du betalt för. Det var för länge. Man frästades av att sticka iväg. Eftersom du fick bara denna lilla lön, drygt ett tusen, och allting blev bara dyrare och dyrare. [Jag tjänade lite extra också genom att ta vaktpass på fartyg som stationerade i Gdańsk.] Ofta var det så att någon skulle festa, men kunde inte det eftersom han hade sitt vaktpass. – „Rychu, vill du gå?” „Jag gör det, men du vet, du får punga ut. Om jag tar över vakt klockan sexton och till nästa dag, får du pröjsa två hundra, eftersom man brukade betala så mycket. Och, sa jag, hämta en flaska från Baltona så att jag inte blir sjuk ombord här”. Bara lön, och så fick jag mina fickpengar. Det var bra. Jag jobbade ett vaktpass i Gdynia, påsk. Jag håller vakt, det finns ingen – han skulle komma och kom inte. Nästa vakt, det finns ingen. Jag går till vaktofficern, säger: „Du får förlåta mig, min herre, men jag ska inte köra hårt här tredje dygnet. Nu får det vara nog.” – „Vad ska vi göra då?” Jag säger: „Ring till WOK [obegriplig förkortning], får de skicka en soldat. Killen får lära sig en läxa, WOK kommer, PLO belastar... Annars ligger jag också dåligt till. Hur länge kan jag gå på däket?” Han ringde till WOK, sa, vad det var saken gällde... Det kom en bil, tre officerare i aktiv tjänst hoppade ur den... De antecknade, kontrollerade på schemat och sa: „Okej.” Jag gick till Irena och hon sa: „Och vad gjorde du för skandal där?” Och jag sa då: „Vaddå, ska jag inte ha påsk?” Särskilt att jag inte var någon besättning. Om han bara kom och sa: „Lyssna, det har hänt något, så... Men inte, han skiter i det. Jag gör det då också. Jag ringde efter WOK, de kom och allting klaffade. Att jag är OK (om de ertappar dig, tar de för helvete vaktboken) – och han har det roligt någonstans. Så var det då.

Pensionerad annan officer

Intervjuare: Marcin Boryczko

Pensionerad annan officer. Intervjun ägde rum i Gdynia Chylonia, i den undersöktes lägenhet.

Jag seglade till Kaliningrad [Königsberg] – förde slakthästar därifrån till Frankrike. Från Polen förde vi dem och just därifrån.

Just det, de äter hästkött där.

Dessa hästar kördes någonstans från Sibirien. Fartyg som jag seglade, kunde rymma cirka 190 hästar, plus de som föddes på fartyget (eftersom vissa hästar fölade). När det var över fem grader på Beufortskalan fick man inte köra där – dessa hästar kunde dö. – Fartyget var i rörelse hela tiden, eftersom när hästarna började gå var det så som fartyget var på en enorm våg.

Kan du berätta vilken roll har havet spelat i ditt liv? När hade du din första kontakt med havet och hur blev den?

Jag föddes i Gdynia före kriget, 1937. Ockupationstiden tillbringade jag nära Warszawa, men sedan 1945 har jag varit vid havet egentligen hela tiden. 1962 började jag segla hos det statliga polska sjöfartsförbundet [PŻM] med kol – från Danmark och tillbaka, över Östersjön. Alla dessa Bält – Lilla, Stora, etc. Och på vintern också–– det var den svåra vintern vid årsskiftet 1962/1963, då polska och svenska isbrytare gjorde vägar här för att man kunde komma dit till Danmark. Hela Bält och Öresund var avskurna från yttervärlden...

Förklara.

Det är sunden mellan Nordsjön och Östersjön. Längs Danmark finns Stora Bält och Öresund, det är nära Köpenhamn. Dessutom, vid själva kanten finns en kanal som kallas Falserbo [?] och man kan köra små båtar där om alla dessa små sund är fulla av is och isflak (drivis). Det var mycket farligt, eftersom isflaken ibland, när det blåste mycket, tornade upp sig vid fartygets sida och trängde in i våra fartyg och vi var tvunga att slänga ut de snabbt, eftersom fartyget kunde sjunka eller välta. Jag seglade en linje till Finland, Sverige... Från Polen förde vi dit allt som var möjligt: cement i säckar, olika slags järnskrot. Och därifrån tog vi cellulosa som vi lossade i Gdańsk. Det var sådana små fartyg med speciellt (för is) förstärkta fören. Vi seglade längs Finland, på plats lossade vi järnskroten och cementet (även vodka förde vi dit).

Varifrån beslutet: till havs?

Jag var redan rätt så gammal och skulle arbeta på något sätt. Vid 25 års ålder har jag gjort min militärtjänst och visste inte hur jag kunde få jobb här. Jag lämnade mina papper hos det statliga polska sjöfartsförbundet, blev anställd och seglade där. Sedan utbildade jag mig på en kurs – en, två, tre kurser – och blev officer. Som den andra officeren seglade jag i cirka 20 år. Sedan på de större fartygen, 75 000 [ton deplacement] (så som det är på Östersjön), jag seglade också runt om i världen... Men när det gäller Östersjön, var jag sjöman först, sedan var jag båtsman på de små fartygen – jag gick igenom alla dessa nivåer.

Så du kan säga alltså: du föddes vid havet och...

Tja, när jag fortfarande gick i skolan, i gymnasiet, brukade vi komma och rensa segelbåtar här. Eftersom vi kunde tjäna perngar här på några timmar. För de timmarna kunde vi sedan segla båten i Bukten –– under överseende av WOP [Polens militära gränsskydd]. På 1950-talet bevakade de att man inte seglade för långt bort (på Bornholm eller till Sverige). Och det hände sådana flykt med segelbåtar, bland annat min väns far. Sedan studerade jag. Tyvärr fick jag sparken när jag läste läkarutbildningen andra året; det var tydligen inte mitt kall.

Och var havet ditt kall?

Ja, absolut. Jag ville dit hela tiden. Därför blev jag glad när jag blev anställd [på PŻM]. Jag gifte mig 1963, fick tre döttrar. Fartygsbanor i Östersjön. När man seglar från Bukten är den så uppskuren med fartygsbanor att man kan inte lämna dem. Ovanför Reda, där det är en fartygsbana, när man går ut från Gdynia finns det grund där fartyg som seglar förbi, strandar. Och det är slut, sedan har de stora problem. Samma sak är det vid [utgången] från Gdańsk. Längs hela den polska kusten finns vattenområden som armén har gjort (ibland finns det varningar att „i detta vattenområde börjar skjutningen” och man skall köra runt dem).

Är arbetet på havet svårt?

Ja, absolut. Därför att inte alla tål tryck till exempel. Det är som man säger „klimatförändring”, som rör sig mycket snabbt. Här på Östersjön, känner man inte av det. Det räcker att segla vidare till Nordsjön och Biscayabukten – solen är annorlunda, trycket är annorlunda. Man får snabbt feber. Eller när man går i riktning mot USA, ändras tiden [tidszonen] varannan dag. I Mexikanska golfen är vattnet 35 grader, och det är hetta i luften. Inte alla tål sådana temperaturer, särskilt när du arbetar i maskinrummet. När jag var den andra officeren tillhörde mig hela apoteket, hela sjukstugan på fartyget – det skulle jag också syssla med.

Berätta därför mer om den andra officerens arbete.

Jag hade vakt från midnatt till klockan fyra på morgonen och från 12 till 16. Tiden däremellan var jag tvungen att korrigera kartor; hela navigeringen låg hos mig. Det var värst när jag skulle korrigera dessa kartor: högar av brev kom in och alla dessa korrigeringar skulle jag göra på kartan (på den här platsen ligger ett vrak; detta vattenområde skall man köra runt; på den här platsen lägger man en kabel). Allt detta måste uppdateras, särskilt så kallade kartor med banor. Det var inte dåligt på det lilla fartyget, men på det stora hade jag 200–300 kartor. Jag var tvungen att korrigera allt. Därutöver fanns det navigeringsböcker och ständigt uppdaterade havslagar på engelska. I hamnen hade jag i mina ansvarsområden att bevaka lostning och lastning –– jag kontrollerade att fartyget inte skadats under dessa åtgärder. Och så rullade det på. Tiden gick snabbt – ¾ av året seglade jag, ¼ av året var jag hemma.

Vänligen utveckla frågan om arbetets påverkan på familjen. Du tillbringade mycket tid ju borta från hemmet.

Det är sant. När barnen var små, försökte jag inte segla för långt bort för att varje vecka –– varannan vecka –– vara hemma (även för en dag eller två). Jag försökte vara med mina döttrar så mycket som möjligt. Och när de blev stora flickor, behövde de mig inte så mycket. [skrattar] Speciellt när jag seglade utländska fartyg under en viss tid. Då kunde jag inte ens åka hem (men min fru brukade komma till mig). Mellan 1984-85 seglade jag ett tankfartyg i Persiska viken. Kriget varade då, och vi tittade bara var nästa raket skulle slå ned och bad Ave Maria. Vi åkte tillbaka via Grekland och dit kom min fru till mig. En hel del hustrur kom då ombord och hon stannade hos mig en och en halv månad. Barnen åkte också på en resa med mig, den äldsta och den mellersta dottern. Det var en två månaders resa från Italien – Mexikanska golfen – New Orleans och tillbaka (via Skottland) till hemlandet. Inte en enda gång blev de sjösjuka.

Hur påverkar havet människan?

Väldigt många människor står inte ut –– väldigt många. Jag minns människor som ville hoppa överbord.

Säger du det?

Personligen plockade jag upp en som fallit ovan bord. Visserligen var det på redden i Świnoujście. Någon var tvungen att stanna på fartyget. Kaptenen och jag, en av officerarna, men det måste vara minst två matroser. Och en av dem, när motorbåten hade seglat bort, löpte amok eller något –– han måste åka hem punkt slut. Han klädde på sig och ville hoppa ut. En gång tog vi emot väldigt många signaler, idag har allting redan blivit datoriserat. [Besättningsmedlemmarna] måste ha hörlurar och ta emot dessa signaler. Och mycket ofta fick de någon... tja, någon sjukdom. En gång kommer jag för att hålla vakt på ett fartyg, och tittar –– något rör sig på föret. Vad är det? Jag skickar en matros, han säger: „Radzik går på föret och säger att han måste åka hem”. Vi tog honom upp där vi var några personer, till hamnen –– och därifrån –– till hemlandet.

Radzik?

En gång fanns det någon som kallades radioofficer. Han tog emot meddelanden, kopplade privat- och tjänstesamtal till hemlandet. Om någon kunde – hade tillräckligt inre styrka... Vissa tålde inte det och började dricka alkohol, vilket tidigare inte beivrades så mycket, och de drack sig dödfulla, och senare, (när man fick sparken från jobbet för att dricka alkohol), minskade det. Det var även problem med sexuella avvikelser – med bögar helt enkelt.

Så?

Nåväl, det var rena rama komedi! Det är svårt att ens beskriva det, eftersom det är svårt att förstå. På ett fartyg hade vi en steward –– grabben på nästan en och nittio och han gillade särskilt dessa unga pojkar. Han blev vald besättningsrepresentant av besättningen för att fixa olika saker på kontoret i egenskap av besättningen. Dessa pojkar kom till mig: „Gör något! ––Nå, vad ska jag göra?”. Han gjorde en resa på fartyget och bytte det, lämnade fartyget. Vi visste inte varför han omedelbart mönstrades på nästa. Tills vi fick reda på att personalavdelningen var ett helt gäng. „Kollegor”. Först senare fick de sparken därifrån, men det var på det viset under 2-3 år. Men det var ofta olyckliga människor.

Du har nämnt sjukdomar och avvikelser. Har havet någon positiv påverkan?

För vissa, ja. Vissa människor hade det [dåligt] hemma – de väntade tills de kunde resa bort, lugnt till havs och inte behöva höra tjatande av hustrun, barnen... Just många sådana. Vissa kunde inte leva utan havet. Svårt att säga, jag har seglat kanske femtio fartyg. Varje gång fanns det någon ny (de var sällan samma människor), besättningen ändrades. I början [ny besättning som inte samspelade med varandra] så gick de bredvid varandra, och här: „Vem spelar bridge? Vem spelar schack? Vem spelar plockepinn?” Och man läste böcker. På detta sätt dödade man tid.

Antica- fiskebåtens andra liv

Intervjuare: Małgorzata Żerwe

Kapten Jerzy Wąsowicz: Idag tar jag chefen av samfundet Keja [Kajen] på en resa. Hon har ett projekt " Visa havet för blinda " och jag anser att jag skulle hjälpa henne.

Vattenkokare visslar. Jerzy kokar te

Sylwia Skuza: God morgon alla, var kan jag sitta?

Tomek Łangowski: Här någonstans

Rörelse ombord, kortvågsradio

Sylwia: Vi seglar till Sopot med kapten Wąsowicz

Tomek: En så effektiv besättning som de blinda har jag inte haft. Mycket villiga att arbeta, lär sig mycket snabbt

Sylwia: Och de är mycket disciplinerade

Tomek: Bara att du visar några gånger att de rör vid det, vi säger att de ska “läsa” båten med Braillealfabetet. Du tar den blinda personen i handen, visar runt, låter rör vid allting. Och han eller hon kommer ihåg allting.

Kapten: Jag började drömma om min egen segelbåt, men jag trodde bara att jag aldrig skulle ha råd med det. Jag är byggingenjör, dessutom har jag utexaminerats från AWF [Idrottsakademi]. Arbete som tilllsynsinspektör inom byggandet gör att att jag kan smita och komma till kajen. Jag har just tränat en grupp unga människor såg i ögonvrån en gammal fiskebåt. Jag kom fram, gick ombord, tänkte:„ Gammal, men så välbevarad, andas romantik”. Då sa – om några dagar hade jag nästa träning och seglade till denna fiskebåt igen. En dag gick en fiskare mot hamnen och ropade på avstånd "Vill du kanske köpa denna fiskebåt? Den är till salu". „Nej, nej, jag ska inte köpa den". Men jag hade redan börjat tänka på det och knappt en månad senare blev jag ägare. Jag köpte denna fiskebåt av Lewandowski som hade blivit sjuk och kunde inte fiska längre. Sakta, mödosamt började jag samla material för att renovera fiskebåten. Tyvärr, det hände en olycka under tiden. Alla material som jag hade samlat, inklusive en mycket fin jolle för att hantera båten, motor, allting brändes ner inklusive hangaren. Och så efter två år var jag precis på startpunkten. Ett dödläge, eftersom jag förlorade mitt jobb också. Jag undrade om jag inte skulle dra båten ut till mitten av torgen och sätta eld på, och låta bli det här... En söndag satt jag i båten, jag ville sysselsätta mig med något och började rengöra redskap. Och jag hörde att två unga människor kom, eftersom de hade unga röster. Och en sådan kommentar: "Titta! en tok till! Han tror att han skulle göra något av detta. Det kommer att stå här även om tio år eller så säljer han det till en annan galning". Och de gick därifrån. Och jag blev så upprörd att jag sa: „Vänta bara skitungar, jag ska lära er!”. Och efter 10 är seglade vi på vår första resa runt om i Europa.

Ombord

Kapten: Det är mildare än jag trodde.

Sylwia: Jag känner vinden från den här sidan, det berör lätt min kind och jag vet i vilken riktning man ska segla. Vi har navigatorer som meddelar oss med röst, men jag föredrar (fingertopps)känslan...

Tomek: Med all elektronik som gör det lättare, kan en blind person endast inte göra en sak i segling. Stå på ögat, eftersom han eller hon kommer alltid att rapportera: „Jag ser inga hinder !” (skrattar)

Kapten: Jag visste att jag inte kunde återvända till mitt tidigare system på jobbet, att man inte kan stiga på samma tåg. Och jag skulle göra någonting med mitt liv. Vi hittade alltså på nästa expedition – runt Sydamerika, till Alaska. Sådan var grundtanken. Livet har tyvärr verifierat oss – vi reste bara till Sydamerika, runt Kap Horn och hela vintern tillbringade vi i Patagonien, i ganska svåra förhållanden. Sedan var det två andra expediotioner, [som tog] över ett år, runt Atlanten och Medelhavet. Och dessutom sedan tjugo år, eftersom det är den tjugonde årsdagen av Antikas expeditioner och segling i år, gör vi 90-100 dagars resor i Europa, i Medelhavet eller i några närmare områden.

Samtal om vädret ombord

Kapten: Det sägs att Östersjön är ett farligt hav. Men Nordsjön är också farlig, och Engelska kanalen, och haven runt Irlandi. Eftersom Östersjön är ett grunt hav, därför skapas en ganska brant våg. I Atlanten är vågen även 300 meter lång. Trots den starka vinden åker man upp och ner i vågorna, och här i Östersjön bryter man bara mot den. Antingen ska man bryta den på något sätt, eller följa med den. Det är mycket irriterande.

Sylwia: Jerzy är en fantastisk människa. Vi träffades när han hade 3 blinda personer ombord. Vid mycket svåra väderförhållanden, eftersom vinden blåste upp till 8. Det har lämnat en otrolig stark intryck på människorna tills idag. När han publicerade sin första bok som beskriver hans uppfyllda dröm – hans rundresa över hela världen, överlämnade upphovsrätten till ljudversionen till Keja stiftelsen. För att stödja resor för blinda personer. Jag vet att Jerzy har skrivit färdigt den andra boken och publicerat den, och jag hoppas att denna andra bok kommer att kunna spelas in i digital version.

Kapten: Östersjön är ett intressant hav. Vi drömmer om en lång segling i Västindien, varma vattnet, i Medelhavet. Vi märker inte den skönhet som vi har här, som är inom räckhåll. Svenska skären, danska öar är väldigt vackra. Vissa hamnar är så små, att man måste gå baklänges när man anlöper hamnen. I princip är det grunt överallt, men de är mycket vackra, natursköna, oförstörda av det senaste kriget, och i allmänhet har de inte blivit förstörda under århundradena. Bibehållna med vördnad. Mycket vackra är hamnar och öar vid ingången till Bottniska viken, Skärgårdshavet Åland, ingången till viken i Tallinn. Östersjön har en mycket intressant historia. Från grundandet av Hansa under dessa 400 år av dess verksamhet i Östersjön. Här där vi är nu fanns det lastrum för fiskar. På föret fanns en separat back för besättningen. På aktern fanns det styrhytt och motor.

Författare: Du har alltså ändrat på allting?

Kapten: Allting du ser är nytt.

örfattare: Nytt?! Det ser ut som om det vore ett hundra år.

Kapten: Eftersom Antica är i rörelse hela tiden, ständigt på flykt. Jag har alltid varit nyfiken på vad som har förändrats när jag kommer tillbaka. När jag gick ut på min första långa resa var det 1991. Folk var ledsna, osäkra, det var inte klart i vilken riktning det här landet kommer att gå. Människorna var klädda i grått och hade gråa ansikten. När jag kom tillbaka efter 6 år, tyckte jag mycket om våra ungdomar. Leende på gator, skämtande, lite bussande. Jag tog det här landet mycket positivt.

Författare: Du pratar du om gråa människor, var Östersjön ett grått hav under den dåvarande Polen?

Kapten: Man tycker det. Östersjön är inget grått hav. Hur som helst, har havet, runt om i hela världen, antingen himmelsfärg eller molnfärg eller reflekterat någonstans i stora berg. Om det är en högtryck storm, solen skiner – är havet mörkblått med vita vågor och ser ut verkligen fint. Om det är lågtryck med låga moln och mycket frekventa nederbörd, utan några solstrålar mellan molnen, ser havet faktiskt väldigt grått ut.

Ombord, på en höjd av Sopot

Författare:Fungerar denna fiskehamn fortfarande? Kapten: Ja, men det är lite falskt, eftersom de köper fisk som är rökt i fiskecentraler och säljer den som egna. Flr turister eller människor som kommer från långt in i landet är det en attraktion (skrattar)

Författare: Med dessa fiskare från Sopot fångar färsk fisk.

Kapten: Ja, men de [fångar] främst flundra och sill, om de kommer in i Bukten. Men de fiskar varken makrill eller lax här. En gång var vi 10 dagar till sjöss utan avbrott. Eftersom man då inte kunde basöka några länder, så körde vi runt i Östersjön som galningar. Nära Trelleborg väckte oss doften av nybakat bröd och kakor. Någonstans från bageriet blåste det mot havet. Vi seglade till Köpenhamn, tittade på staden från vattnet och återvände till Gdańsk. Vi närmade oss Bornholm, såg bussar som åkte, hörde biltutor, någon spelade någonting, någon ropade, och vi stod där i segelbåten och tittade på denna värld, som var helt otillgänglig för oss... På Christiansö, det är en sådan grupp av små öar öster om Bornholm, finns det en man som var polis, postmästare och kapten i hamnen, därför att det är ett litet samhälle, cirka ett hundra människor. En liten butik, där det fanns kaffe, choklad och godis. Killarna anlöpte och rapporterade att de inte hade något vatten. De tog verkligen med sig lite vatten därifrån, men var och tog sina valuta pengar och sprang till butiken för att köpa någonting för sig själv eller sina barn. Sedan blev denne polis så van, att när någon polsk segelbåt gick in, ropade han: „ Vaddå, har ni inget vatten? Här, varsågod" ...(skrattar) Ingen gjorde några större problem, varken danskarna eller våra killar från säkerhetspolisen, som till slut fick reda på det, eftersom de var tvungna att göra det. Det blev lite lättare, de brydde sig inte så mycket om detta. Det utgjorde ingen risk för systemet.

Ombord, kortvågsradio

Kapten: Jag har seglat runt om i hela världen, men jag har en stor tillgivenhet för min stad, till Östersjön. Jag trivs mycket bra här, jag trivs bäst här, eftersom det är min plats, här har jag bott nästan hela mitt liv.

Författare: Från vilken stund börjar du tänka:„Snart kommer jag hem"?

Kapten: Praktiskt taget när jag går in i Engelska kanalen. Då har jag 1000 mil hem, och det är inget avstånd jämfört med sådana långa resor …

Vi går in i segelbåtshamnen i Sopot

Kapten: På så sätt har vi utfört de senaste 20 åren segling på denna ombyggda fiskebåt, och så har det även uppfyllts min segling i 50 år ...

SÄL FÖR EN ZŁOTY

Intervjuare: Małgorzata Żerwe

Guide: Sälar äter två, tre ton sill varje år, kära vänner! Sälarna lever upp till 40 är, kära vänner! Vattnet från Östersjön, kära vänner! Varje månad släpps ut vattnet...

En turist kommenterar: “Kanske för sällan, för att det stinker”

...och personalen skurar nu med borstar sälparken som tillhör Gdansk-universitetets marinstation.

Sälvårdare: Balbuś! Vad är det?! Alla måste få, gå till vattnet! Balbuś! Titta- det är tomt här. Du tar det en gång och sticker iväg.

Guide: Det finns åtta sälar, kära vänner. Den äldsta sälen hittades den 31 mara 1992. Eftersom hon hittades då Balbina hade sitt namnsdag, fick hon namnet Balbina, men senare undersöktes hon och det visade sig att det inte var någon flicka utan pojke.

(turisterna skrattar)

Krzysztof Skóra chef för marinstationen i Hel:
Någon hittade en säl på stranden i Jurata. Den var sårad, utmattad, dystrofisk, hade alltså inte ätit på länge, och var mager. Ett vitt dun-nystan. Jag visste att jag först måste avleda stressen från djuret. Jag började tala till det, försökte röra vid den. Sälen var fortfarande vid liv och frustade, morrade, lät förstå att den skulle bita. Jag gav i uppdrag att förbereda en bassäng för sälen. Den enda bassängen i området var en gammal kloakbrunn, lyckligtvis stängd. Och den började simma där, började lära sig att äta. Den var rädd att ta (maten) ur handen. Jag fästade fisksvansar med tråden och vi började dra de på en stång, som på ett metspå genom bassängen, som om de vore levande. Sälen svarade på det, fångade fisken, då slet vi bort tråden snabbt och sälen svalde fisken. Den förstod vad det var frågan om. Och sedan var det bara matning, matning, matning. Balbin växte och information om sälen spreds över världen.

Guide: Varje år kommer fem tusen besökare till oss, femhundra tusen złoty går till sälparkens sparbössa. På sommaren är det svårt att se dessa sälar.

En kvinnas röst: Tyvärr! Jag såg att jag inte såg något.

Guide: Örlogskapten Edmund Jarczyk, marinens reseguide. Jag guidar besökare i sälparken som tillhör Gdansk-universitetets marinstation. Om en stund kommer personalen med sill och ska mata dessa sälar. Där finns Joel och tre unga sälar Anna, Agata och Ewa. Krystyna hade åtit ett och ett halv kilo mynt och dog. Vi går till bussen först efter matning av sälarna...

Krzysztof Skóra: Enligt Helsingforskommissionens rekommendation om att rädda sälar skall man bilda reproduktionscentra. Och vi satte igång – att leta efter de som ville stödja detta projekt. Men jag lyckades inte komma fram dit, till dessa skrivbord i Warszawa, man tittade på mig med stora ögon, eftersom det var ingen som hört om sälar i Östersjön. Vi har fått hjälp från våra kollegor från Sverige.

Magdalena Pramfelt: Jag har varit journalist för polsk redaktion på den svenska allmänna radion. De flesta kvinnor som utvandrar till Sverige är polska kvinnor som gifter sig med svenskar. Inte för alla går det bra. Det är många skilsmässor. Men det finns också sådana äkta par som lyckas med det, de uppfostrar tvåspråkiga barn. Det är många äktenskap mellan människor, och det är det första äktenskapet mellan sälar. En dag när vi var hos Krzysztof Skóra i Hel, sa han: „Jag behöver en säl. En kvinnlig säl, eftersom de som svenskarna skickat hittills, visade sig vara av hankön”.

Krzysztof Skóra: Joel, efter en fiskare som räddade honom. Här kallar alla honom för Julek. Han skulle vara Balbins partner. När Balbin träffade honom fick han först då veta att han är en säl, eftersom tidigare hade han sett bara oss. Han attackerade Julek, vi fick skilja de från varandra och de satt åtskilda med galler, kunde bara nosa på varandra. Sedan tyckte de för mycket om varandra! Ibland var det en skam! De kan inte para sig med varandra i direkt mening, men de dyrkade varandra för mycket.

Magdalena Pramfelt: Situationen var gynnsam, det närmade sig svenskt år i Polen. Jag fick veta att man kunde sälja en säl på Skansen i centrala Stockholm. Sveriges före detta konsul Gdańsk tände till på idén att sälen skulle komma till öppnande av konsulatet och Svenskt hus i Gdańsk.

Krzysztof Skóra: En vacker ljushårig svenska erbjuds Balbin. Unda åkte i en stor låda där hon låg på isskivor där det fanns infryst sill. Det verkade vara mest bekvämt för en säl.

Magdalena Pramfelt: Det rapporterades hela tiden att sälen mådde sämre, att sälen mådde bättre. Och det handlade om att man skulle kunna ta en bild på sälen och stadens honoratiores.

Krzysztof Skóra: Hon kom, väldigt ren, tvättad. Eftersom allting hade smält under tiden och “sängen” såg hemsk ut. Sälen var i mycket gott skick, hon charmade oss direkt med sitt underbara utseende. Hon anlände till konsulatet och även reportrarna sprang till sälen i stället för hålla sig scenario till ceremonin, dyrka dem som var de viktigaste.

Magdalena Pramfelt: Vid porten till konsulatet i Gdańsk väntade: Marskalk, President och några andra respektabla herrar. Och det var mycket komiskt: orkester, fanfarer, det kom två svarta bilar och den svanska delegationen sprang sälen, trots att den polska delegationen stod med blommor i handen. Unda Marina visades för bara några sekunder och stängdes, eftersom hon var mycket nervös, och snabbt - till Hel!

Krzysztof Skóra: Här väntade redan Hel-borna och Balbin, men det var nästan slut på brunsten hos Unda och Balbin lyckades inte befrukta henne denna bröllopskväll. Men äktenskapet var lyckat och lokaltidning publicerade en stor porträtt av de nygifta.

Magdalena Pramfelt: Unda Marina dominerade alla nyheter i polsk TV som en svenska som kom till Polen för att ingå äktenskap.

Krzysztof Skóra: Hon hamnade i alla tidningar som den viktigaste informationen om konsulatets öppnande. Den svenske konsulen var mycket glad, eftersom det skapar en bra bild av landet som tar hänsyn till naturen, samtidigt som det hjälper oss.

Magdalena Pramfelt: Svenskarna övertygade sig att Polen kan dock ta hand om sälarna, att vi kan ha ett sådant initiativ som reproduktion av gråsäl på den polska kusten.

Krzysztof Skóra: Vår uppgift är inte att ha sälparken, vi försöker i princip att avveckla den från första dagen då det bildades, eftersom sälarna ska vara på havskusten, på stränderna. Människan förstör naturen, men endast människan kan reparera den. Det finns inget som hindrar sälarna att ligga på stranden bredvid oss, det jag säger är en förenkling. Här vid bukten fanns våra neolitiska förfäders livsmiljö därför att det fanns sälar här. Det var lättare att döda en säl än att fånga en fisk, eftersom de inte hade några nät ännu. Före kriget ansågs sälarna vara en konkurrent i fisket eftersom de förstörde näten. Alla baltiska länder betalade för att sälarna skulle dödas. Idag betalar alla länder för att skydda sälarna – det är en intressant precedens.

Guide: Slakten av sälar på ön Kamchatka: amerikanska läkare har upptäckt att penis är en extremt värdefull del av sälen, mina vänner! De skär bort penisen hos hanar, levererar till laboratoriet och mal till mjöl. En påse med sälhanens malna penis kostar cirka 400 dollar och används som ett afrodisiakum som är bättre än Viagra, kära vänner! Både för kvinnor och män.

/ skrattar /

Magdalena Pramfelt: Unda födde snart sitt första barn.

Krzysztof Skóra: Namnet bestämdes på diplomatisk väg mellan våra kollegor från Sverige och oss – den förstfödde Adam. Och i år föddes det andra barnet som ligger där i buren och kallas Bojka.

Magdalena Pramfelt: Unda Marina än en respektabel dam, gillar att styra, så att hon får bukt utmärkt med sina barn.

(sälarnas „sjungande”)

Krzysztof Skóra: Den bjuder in, kallar uppmärksamhet till sig. Om en stund hör vi de andra också, om en stund kommer hinkarna. De får strömming, som de gillar mest.

Turister är idag en gyllene affär för de som bor vid kusten. Turister måste man också fiska med ett lämpligt lockbete. Är stranden ren? Och är vattnet rent? Är något i vattnet fortfarande vid liv? Och det är det, kan man äta det? Sälen utgör alltså ett intyg att dessa fiskar är friska. För att inte nämna dess attraktionskraft, visuella estetik.

Guide: Unda Marina betyder Havsvåg. Dessa killar - kräken, kommer över staketet och kastar mynt, och sälen Krystyna dog förra året, hon hade ett och ett halvt kilo mynt i magen! Cirka 975 mynt, mina vänner! Och dog!

Krzysztof Skóra: Stranden är framför allt en livsmiljö för sälar och vi är gäster där. Sälen är vår stora stod i ekosystemet, den säkerställer harmoni. När människan granskar havet, fiskar hon mycket selektivt, vägleds av ekonomi. Sälen vet inte priset på lax, priset på sill, på torsk, eller andra fiskar. Den fångar fisk som den har framför näsan. Östersjön börjar vid flodkällor. Egentligen börjar den i varje diskbänk, i varje badrum. Varje bergsbo pinkar i Östersjön! Och 48 % av baltikume befolkning är polacker. Vi har en avgörande påverkan på detta havs kvalitet. Och snälla, jämför det med kunskaper om havet...

Sälvårdare: Du måste vara försiktig. Balbin är försiktig när han tar fisk, men han kan bita, så … ( till sälen ) Ger du mig tassen? Jag ger dig allt jag har, men jag har inget mer. Jag har inte, titta, tomt.

Krzysztof Skóra: Sälarna har blivit sådana ambassadörer för baltisk fauna. När vi släpper ut våra sälar kommer var och en kunna se den plats där Adam är. Allt du behöver göra är att bara gå till vår hemsida www.grasal.nu

Författare: Adam, son till ett polsk-svenskt äktenskap, ska man framhålla.

Krzysztof Skóra: Det stämmer. Och Bojka. Och sändaren för Adam har också donerats av ett svenskt företag. Östersjön blir ett europeiskt hav och alla kommer att göra sådana gåvor för varandra, eftersom sälarna inte har några nationella pass. Eftersom alla sälar är våra och var och en vet att vi agerar för vår gemensamma intresse, när vi agerar för svenska sälar, eller de gör det för våra sälar, och vi gör det för litauiska sälar, eller för det tyska projektet. Sälvårdarna matar sälarna och talar till dem ömt, som till barn och klappar dem. Sälarna skriker.

Piaski efter säsongen

Intervjuare: Małgorzata Żerwe

Piaski [Sand] är en fiskeby mellan Östersjön och näset Mierzeja Wiślana, den sista orten före gränsen till Kaliningradregionen .

DAREK: En mycket fin ort.

Darek Domański är kommunalfullmäktige, hyr ut ett hus till turister, fiskar lite.

DAREK: 150 personer alltså ungefär 30 familjer. För 30 är sedan var det 8 familjer här. Nu har dykt upp sådana som Marysia

Marysia Milewicz, artist som är bosatt i |Dusseldorf förälskade sig i Piaski och köpte ett hus här i utkanten av skogen och byn

MARYSIA: Nästan alltid tomma stränder, förutom säsongen, men i säsongen kan du resa någonstans / skrattar /. Utanför säsongen hittar jag lindring här.. och pinnar, fågelskallar, ben som vågorna kastat upp.. av det skapar jag, det inspirerar mig... Ödet har kastat mig här av en slump. Överallt [finns] sanden, som i Piaski på Piaskowa gatan, omgien av skog, nära till havet.- min plats på jorden. Jag trivs mycket bra här, alla känner varandra mycket väl, sedan 10 år har jag bott här och, peppar, peppar, det har inte hänt något dåligt

DAREK: Eftersom jag bevakar detta hus, märker varje främling, och de sina ska inte stjäla där de är hemma. Endast en tillfartsväg, så de har alltså inte så stor chans att bråka.

MARYSIA: Darek är någon som du behöver verkligen och som tillhör de närmaste, och mycket ärlig.

DAREK: Mina föräldrar kommer från Lublin-området, kom till Piaski 1962. Jag var 5 år gammal. Det fanns inget ljus, det fanns ingen väg, det fanns ingen affär, skolan hade fyra klasser. Den första turisten i Piaski var Marek Nowakowski, författare som var obekväm för kommunisterna. De bodde hos mina föräldrar, de hyr ut ett hus till semesterfirare.

DOMAŃSKA:Jag sitter på Internet och om de ringer, säger jag att det inte är Krynica Morska utan Piaski då säger de att de föredrar det framför Krynica, där det är massor av folk. Om jag skulle resa någonstans, skulle jag bara [resa till] Piaski.. skrattar …

DAREK: Namnet Piaski kom med hänsyn till sanden, man kunde inte ta sig hit på något sätt, det fanns endast sanvägar och bilar grävde alltid ner sig.

DOMAŃSKA: Det var bara brevbärare som kom till oss på en liten motorcykel varje dag. Posten brydde sig om oss, förbindelse med omvärlden var via tidningar, ibland köpte han någonting för oss, ordnade någonting – en sådan kontaktperson. Efter två års vistelse fanns det både vägen och elen – vi satte igång tvättmaskiner och kylskåp. Vi sa adjö till oljelampor, jag har fortfarande två, håller dem som relikvier. Vi har klarat oss på något sätt – vi hade våra kor, vår mjölk, grisar, höns. Vi låste varken hus eller lador, eller bodar, eftersom ingen har gjort något ont här...

DAREK: Människor [som bor] här kommer från olika håll. Det fanns också sådana som gömde sig – mer högerorienterade, från AK [landsarmén]. Efter kriget var sonen till opera-direktören i Warszawa här under flera år, han flydde från Warszawa, gömde sig här, var fiskare. Det var bebodda områden, det handlade om att få så mycket folk som möjligt hit och staten spenderade en massa pengar på fiske, gav utrustning, renoverade gamla tyska hus, gav även icke återbetalningspliktiga lån. Det finns fortfarande några fiskefamiljer som kom från Ustka, från Słupsk på 1970-talet - Górnicy, Kramkowie.

I hamnen vid sjön säljer Kramkowie färsk fisk direkt från lådor.

KASIA KRAMKOWA: Jag hjälper min man. Jag är från Elbląg, kom på semester, liksom de flesta tjejer kommer hit och lär känna [killar]. Jag tog studenten och omedelbart - snälla! Kärlek? Skrattar Kemi!

TURIST God dag! Är dessa fiskar till salu?

LESZEK KRAMEK: Visst! Vi fångar dem ju för att sälja fisken

DAREK: Det kom mer och mer fiskare, eftersom man tjänade mycket bra på sill och ål på 1970-talet. Under Giereks regeringstid fångade man cirka 400 ton i Sjön. Vi vet inte vilka resultat hade ryssarna. Gränsen till Ryssland är sådana gröna och röda bojar – väldigt stora, de sticker ut kanske 3 m från vattnet, du kan inte missa det. På natten – ljusbojar, ingen gåt ut på natten förresten, det finns förbud. Jag har ryssjor både för abborre och ål, men det är så lite av den här fisken att jag inte använder det, eftersom jag skulle behöva betala extra för fisket.

Det är kväll, Darek tittar på Sjön från terrassen till sitt hus

Han där har satt ryssjor, för 3 timmar sedan åkte han åt det hållet, nu återvänder utan stavar. Han står vid rodret, så du kan se honom, och den andre sitter väl, har tagit skydd för vinden. Jag vet även vem som åker - Bolek Górnik, och inne i båten sitter Mirek Jakimowicz, och till båten är cirka 2 km härifrån.

Nästa morgon –jag går ut med Leszek Kramek för att sätta näten

LESZEK KRAMEK: Vi ska köra fram till ryssjorna så ska jag berätta allting för dig.... Fiskaren kastar ankare, tar upp staven och tömmer ut fisken, ibland finns det lite ål, sill, och nyligen finns det inget....

Gården hos Kiehl- Dareks grannar. Robert sätter stolen för sin farfar [morfar]

ROBERT: / reflekterande / Här går solen upp för mig, här kommer solen att gå ner för mig. Kvinnan i mitt liv har lämnat mig efter 10 år, via telefon. Hon ville inte bo här. Och jag ska inte lämna det här. Det är min plats, jag är en fri människa av naturen. Kan inte gå upp kl. 5 på morgonen för att kila till jobbet som börjar kl. 6...

FÖRFATTARE: Men när du fiskar går du också upp kl. 5 på morgonen

ROBERT: Jag gör det, men det en helt annan sak.

DAREK: De första nybyggarna lärde sig yrket av tyska fiskare som var kvar här sedan kriget.

GAMMAL KIEHL: Jag blev tilldelad till två polska familjer. De tog emot mig som jag vore deras landsman, dessa människor från Vilnius-området. Jag hade mitt lilla hus i Pasłęka, men jag var oftast hos dem. Jag kom tillbaka till Piaski och byggde ett nytt hus.

FÖRFATTARE: Och vem bodde här? Vad har hänt med dessa människor?

GAMMAL KIEHL: De flydde med fronten, med tyskarna, de var rädda för ryssarna som fan!

Hans Edwin Wilhelm, så står det i mina gamla dokument. Jag var i Tyskland med min fru i tre år, men vi kom tillbaka. Vi drogs hit som fan, hem, till fisket. Där var jag också fiskare, men jag seglade på fiskebåtar, fartyg, det är inte för mig. På natten drömde jag om den här skogen, sjön, ryssjor... skrattar...Här fanns det inga fiskare en gång. Jag lärde dem, och idag? Ägget vill lära hönan värpa

ROBERT: 1994 kallades fortfarande min farfar [morfar] cappo di tutti capi – bossarnas boss av fiskarna. Men han är en häftig kille! Stiger upp och säger: „Władek, vi sätter för lax, eftersom den kommar att finnas”. Och den fanns, alltid! Han hade 50 nät och det var inte sådana nät som idag. Varje när syddes separat. Näten var kvar i högst två nätter, det fanns så mycket fisk i dem, att vi inte fångade någonting tredje natten. Idag är näten tomma efter två nätter, en tragedi helt enkelt, fiskebestånden är överfiskade. Här körde unga människor hårt tills de byggde sina hus.

DAREK: Och de kombinerar två levnadssätt – de hyr ut bostäder för semesterfirare och fiskar dessa rester av fisk. Eftersom du kan inte försörja familjen bara genom att fiska.

ROBERT: När fiskaren går ut till havs varje dag har han ingen garanti på att han kommer tillbaka. Något kan alltid gå fel. Min far och farbror hämtades av en helikopter som kom från Gdynia. Bra att de redan var på samma höjd som Hel. 50 m från stranden drunknade brodern framför sin broders ögon, han lämnade frun och tre barn. Han jobbade svart, var oförsäkrad, hans yngsta barn använde fortfarande Pampers...1,30 zł- för ett sådant pris dör människorna till havs. Lönar sig det? Låt var och en svara för sig själv... Det lönar sig inte för mig, därför vill jag föda upp hundar, och inte jobba med flundra

GAMMAL KIEHL: På sommaren går jag upp kl. 3 på morgonen. Vi har två båtar till havs och om det behövs, gåt jag ut en gång till. Min yngre son, Janek, har förstört lungorna genom att dricka alkohol, fick lite behandling, men han kan inte arbeta längre.

Jan Kiehl jr tillbringar det mesta av sin tid vid affären

JANEK KIEHL: När oktober kommer finns det ingen kvar här - nattystnad! Och när vintern kommer är det totalt tomt! Det är mörkt, när du kommer ut ur huset tittar du bara var det finns något spår i snön, den ena människan känner den andras spår. Vi träffas nära affären, dricker öl, pratar och tillbaka hem. När det är fint väder seglar vi till havs för att fiska lax. Det är lite riskabelt, eftersom stormar [händer], men vi går ut. Du får alltid tjäna pengar för att köpa bröd. Och lite till.. Och vi sitter och väntar igen fram till våren, och så vidare. När mars månad kommer börjar vi kvikna till, fiskarna tänker redan om sillen i Sjön, det börjar att röra på sig. När vi sätter igång med sill - massor av folk i hamnen, arbetslösa kommer. Det första turisterna dyker upp den 15 juni, efter säsongen kommer pensionärer, och sedan vinter igen... Jag skulle aldrig flytta härifrån. Min far var där i Tyskland, sa han det kanske? Han seglade fiskebåtar i Östersjön. Han berättade att när soln gick upp i öster, och han var på samma höjd som Piaski, fick han tårar i ögonen. Och i Tyskland, för helvete! Förlåt att jag svär, det var inte en ända människa som han kunde prata med som med en vän. Tysken är tysken! Flaskan / han knakar flaskan mot bordet / öl dricker han ensam i en halv timme. Min far har kanske inte berättat det för dig, men om han ville dricka sprit, tog han en fjärdedels liter vodka och drack det på kyrkogården.

FÖRFATTARE: Janek, men din pappa föddes i Tyskland.

JANEK: Det stämmer inte, han är en infödd! Varken en polack eller en tysk. Han känner sig polack. Han dricker inte längre, men en gång, när han hade druckit sprit och såg sig omkring, då grät han [av längtan] efter vår polska land, verkligen! Och han går fortfarande ut. Jag säger till honom: „ Du har de där 600 eller 700 złoty i pension, så du förtjänar ditt bröd, varför fortsätter du?”

GAMMAL KIEHL: På vintern fryser Sjön, vi går in ut till havs för att fiska torsk. Man betalar rätt bra -7 zł för torsk, vi fångar 100 kilo och då kan vi redan tjäna 500zł. Två dagar behöver du för att fånga 100 kg. Vi får se hur det blir i fortsättningen. Man planterar ingen fisk in i Sjön, Sjön dör. Ryssarna fiskar så mycket de orkar, det finns väl inget skydd alls där, och fisken vet inte var gränsen finns / skrattar / O! Fisken är också smart, går inte in i varje nät/ skrattar/ Jag har haft det inte så illa, det finns inget att klaga på. Nu har jag cancer på näsan, av solen.

FÖRFATTARE:Behandlas det?

GAMMAL KIEHL: Nej, det gör inte ont, jag skiter i det, /skrattar / det som sker det sker... Vi får se, min älskling, men som man säger, närmare döden än födseln. Det är inget att bry sig om, när din tid kommer- adjö och slut.

Nästa morgon kom solen ut och stormen upphörde, fiskarna går ut till havs

GAMMAL KIEHL: Ja, äntligen – skriker han åt sina kollegor. Höstfiske är så stormigt, idag drar de bara flundra. När vattnet rör sig tränger sig fram fisken till nätet. O! Flundra är smart. Jag har kämpat med fisk i hela mitt liv, och hon är med oss. Upp, upp! Vi drar upp!

Sill från Gdańsk

Intervjuare: Małgorzata Żerwe

Latinsk text ....

Arkivarie ....på den helige evangelisten Martins dag ställde sig stadens Mława medborgare köpmannen Stenzil inför rådet för att framföra sitt klagomål på köpmannen Bernard Kromer från Gdansk som hade sålt honom falsk sill via förmedlaren Peter Bulox Musik

Statsarkivet i Gdańsk

Arkivarie: /hostar / Damm, allergi under dessa år.

Och vår sill skulle finnas i dessa lådor som ersätter tidigare utdragslådor i stadshusets arkiv... cit. " Inne i tunnan finns torsk istället för den inköpta sillen, att kännemärket på tunnan visar att det finns sill där inne."

Marknad i Gdańsk Wrzeszcz

Fiskhandlare: Salt, om jag minns rätt, var ett betalningsmedel på bärnstensvägen / betjänar kunden

Kund 1 : Jag har ingen växel, fy fan!

Fiskhandlare / avsides/ : Vaddå fan?! Adam heter jag! / till författaren / : Man jobbar med fisk, är man intresserad av vissa aspekter, men inte alla, eftersom jag inte är någon professor eller tar ut examen i detta ämne.... Jag vet att man en gång, för länge sen - under 1400-, 1500-, 1600-talen, under Hansa-tiden, om jag minns rätt, lurade, som överallt i världen, - viljan att få pengar är så stor, att man tyvärr förfalskar vissa saker och så är det....

Statsarkivet i Gdańsk

Arkivarie: Salt matjésill hamnade med hansafartygen till Lübeck, till Hamburg, till Gdańsk, till Riga, till Tallinn. Och därifrån såldes de vidare. Och man uppfann sätt att förfalska sillen, för att sälja något sämre till samma pris. Och eftersom saltet var dyrt saltade man mindre och det var det första sättet för förfalskning: fisken var mindre hållbar och blev snabbare dålig.

Marknad i Gdańsk Wrzeszcz

MZ: Jag skulle vilja prata med dig om sill

Fiskhandlare: Som du ser, här lägger min kamrat fram – här har du salt sill, grunt salt. Det räcker att lägga den i blöt i två timmar och sen kan man äta den. Riktig salt sill är som en trästicka, så hård, så mycket salt har den i sig. Den kräver 4, 5-timmars blötläggning, men helt annan smak...Det är den mest populära fisken hos oss, bästsäljare.

Kvinnlig kund: Vad kostar sill?

Fiskhandlare: 4.50

Gammaltysk text

Tysklands konsul i Gdańsk: Att denne Bartolomeus Gaudens har alla rättigheter att uppträda i egenskap av den där...

MŻ: Dorotea

Konsul: Dorotea. Hon är väl arvinge. Hon har kanske någon som dog i Gdańsk, fadern kanske eller någon

MŻ: Och ingenting om sillen?

Konsul: Ingenting, ingenting / skrattar / Men köpte han kanske sillen eller sålde i egenskap av honom? Jag vet inte /

Marknad

Kvinnlig fiskhandlare1 : Vill du inte ha matjésill? Läker är vår sill !

Fiskhandlare: Det är sant att vi ibland har sill från Frankrike och från Tyskland, men 90% är mestadels strömming, stor eller medelstor, och skarpsill förstås

MZ: Och vad kostar den?

Kvinnlig fiskhandlare 2: 2.50.

MZ: Och vad har ni mer för sill?

Kvinnlig fiskhandlare 2: Strömming – den kostar 4.50, den här 5, urtagen 8 złoty

Fiskhandlare: Tja, ibland är de på mellan 2 och 4 hekto, men då är de redan mutanter, det är redan mycket stora sillar. En genomsnittlig sill väger ca 70-90 gram. Naturligtvis finns det tillfällen att det inte finns någon sill, det är storm och då ökar priset automatiskt till även 7, 8 złoty per kilo. Torsken finns i överflöd i Östersjön, från 9 złoty till 14 złoty. Allt beror på fiskeförhållanden, det är en grundläggande förutsättning som obligatoriskt gör priset.

Kvinnlig kund: Ursäkta, vad är det?

Fiskhandlare: Kallrökt makrill, filé.

MZ: Och hur är det med matjésillen, den riktiga?

Kvinnlig fiskhandlare1: De är original, men inte hos oss – vi förklarar, att det finns a la matjésill, men kunden är hur som helst klokare och säger att det finns matjésillen här och han vill ha det, eftersom han inte har råd med 40- 50 złoty per kilo. Och det är bra det !

Fiskhandlare: Det svårt att förvara den, eftersom det är sill som fångas i lämplig tid och den är så det att den inte tar emot salt, saltet tränger inte in i köttet helt enkelt. Detta är den äkta matjésillen som våra mödrar, mormödrar minns från gamla tider. Vi är ett för fattigt samhälle för att kunna köpa den helt enkelt.

MZ: Och vad kostar ett kilo matjésill?

Fiskhandlare: Beroende på fiskarten, det finns 6 arter eller 7 nästan. Från 30 till 120 złoty per kilo

Musik

Arkivarie: Också från 1500-talet, ett odaterat dokument.. begär att stadsrådet i Gdańsk hjälper staden Koźmins medborgare Stencel Caldator i hans sökande av ersättning från en köpman från Gdańsk som sålt för denne Stencel fyra tunnor sill som visat sig vara förfalskade vid närmare granskning.... Dokumentet från slutet på 1500-talet som kommer från stadsrådet i Gniezno – de begär förbud att föra med sig förfalskad sill till marknaden och hjälp i sökandet av ersättning för förfalskad sill för innehavaren av detta brev Andreas Nayman. Dessa brev är på latin, när det gäller brevväxling med Kraków använde man ett internationellt språk, Hansans lingua franca dvs. lågtyskan, som är ganska lik frisiska eller holländska. Översättningen kräver ofta att använda speciella ordböcker som kommer från 1800-talet, eftersom man inte alltid vet vad de olika orden betydde.

Högre prästseminarium av Pelplin stift

latinsk text

Domprost: Kanske här behandlar man något som skulle vara lämpligt för det? Jag tänkte förstås på det du hade berättat om att förfalska sillen med karp, var det så?

MZ: Med torsk

Domprost : Med torsk. När det gäller alltså sill eller någon produkt så står det att saken har varit vida övervägd och även den ungerska kungens sändebud vet om det, kungens sekreterare har underrättats, men... andra produkter har vi inte.. en sådan grundidé är det i den här texten. När det gäller sillen så är det något incident överhuvudtaget, här är alla inblandade: både den ungerska kungens sändebud och kungens sekreterare....Tja, verkligen – för att förstå denna text ska man upptäcka vad " nona" betyder... Nona

latinsk text

Marknad

Kvinnlig fiskhandlare1 : Ein moment jag ska bara torka glaset, eftersom jag inte ser kunderna, eller hur?.... Akta er! Jag känner igen er.

Kund: Ge mig de som är färskare.

Kvinnlig fiskhandlare1 : Det är desamma!

Kund: Nej nej, den blir redan röd

Kvinnlig fiskhandlare1 : En stor blir alltid så

Fiskhandlare: Om något är dyrare, så tror han att det är färskare

Kund: Vaddå dyrare? Jag har inte ens tittat på priset!

Fiskhandlare: Det är desamma, och det är så vid stora sillar

Kvinnlig fiskhandlare1: Just det! De är samma, säger jag ju, att det alltid är så med stor sill... Varsågod! Vad önskas mer?

Kund: En gång till, men den mindre

Kvinnlig fiskhandlare1: OK

Författare: Föredrar du den mindre sillen?

Kund: Jag gillar mest den större, men min fru föredrar den mindre fisken, och hon får alltså den mindre.... Varje fisk måste glänsa, då är den färsk, och när den är matt, slapp så där.... Och det är bättre att köpa en hel fisk, och inte filéer, eftersom när den blir gammal gör man filéerna...

Kvinnlig fiskhandlare1: Här ser du, vilken stor sill från den här lådan? Och den har redan ett rött huvud!.... Kommunist! Den mindes den kommunistiska tiden...

Kund: Det gjorde jag inte, jag var bara fiskare!

Fiskhandlare: Nej, vi pratar om sillen, inte om dig!

Kvinnlig fiskhandlare1: / ger tillbaka växel / Varsågod- den andas...

Latinsk text ...

Statsarkivet i Gdańsk

Arkivarie: Här... det måste vara ett mycket snabbt ingripande av Domstolen med bisittare i staden Klecko som begär att stadsrådet i Gdańsk hjälper innehavaren av detta brev, och här står det inget namn, som köparna från Gdańsk hade sålt rutten sill till, att få ersättning... Eftersom det är inkommande brev till staden Gdańsk, och de brev som bevarades skulle finnas kvar i arkiven i städerna Mława, Kożmin, Gniezno och Krakow... det är forskare som skulle granska, vilket svar gav stadsrådet i Gdańsk, i statsarkivet i Krakow, i statsarkivet i Poznan och i Archiwum Główne Akt Dawnych [Centralarkivet för historiska dokument] i Warszawa...

Telefoner

Telefonsvarare: Välkommen till Archiwum Główne Akt Dawnych. Välj önskad anknytning eller vänta tills operatören svarar

Maria Sierocka-Pośpiech: jag är chef för avdelningen för informationsutbyte. Affären med, så att säga, sillen verkar det att den kommer att avslutas med dessa dokument som har återfunnits i arkivet i Gdańsk, eftersom vårat arkiv har inga sådana handlingar.

MŻ: Är det alltså bara liten chans att hitta någon bekräftelse?

Maria Sierocka-Pośpiech: Den är nära noll!

Telefonsvarare: God dag, du har kommit till statsarkivet i Poznan. Välj önskad anknytning eller vänta tills operatören svarar. Tack.

Zofia Wojciechowska : Jag är första intendent vid statsarkivet i Poznan. 1537 brann Kalisz ner med alla hus, kyrkor, torn, slottet, stadshuset, där det fanns stadsarkivet... På samma tid brann även Gniezno. Koźmin förstördes också i en brand.

Telefonsvarare: God dag, statsarkivet i Krakow. Expedition 10, tack

Författare: Halo, Małgorzata Żerwe igen Kan vi tala med direktören?

Sekreterare: Ett ögonblick, jag kopplar vidare..

Melodi

Magdalena Marosz: Dyrektör för statsarkivet i Krakow.. Nästan 1300 pergamentdokument finns bevarade. Konstigt nog, endast ett dokument från Gadańsk, där borgmästaren och fullmäktige i staden Gdańsk bekräftar att Cosmus Szwabesdorf har blivit utsatt för väktare av Merten Kowals egendom och barn

Telefon

Dr Leszek Zygner från z Institutionen för kyrkohistoria vid universitetet i Torun. För närvarande även dekanus för Humanistiska fakultetet i Maława. Jag har letat efter det länge, för att vara ärlig, bland annat i arkivet av korsfararna, som idag finns i Berlin Dahlem. Man måste göra det. Nyligen har en av mina kollegor hittat ett cirkulärbrev från början på 1400-talet, i ett av manuskripten från Jagellonska biblioteket, i omslaget som gjordes av gamla pergament. Så att vi får hoppas att det kanske händer något sådant här också ...

MZ: Och vi får veta om köpmannen Johann Ropyl, som köpte sillen från köparen Clauss Heyssit från Gdańsk, fick ersättning eller inte

Dr Leszek Zygner: Just det! Det är den fråga som vi får lämna öppen än så länge....

Marknad

Kvinnlig fiskhandlare1 : Vad skulle det vara?

Kund: Två kilo

Kvinnlig fiskhandlare1 : Fin, mycket fin sill

Kund: Fin var den när den var levande!

Musik träder in i marknaden

Haj

Intervjuare: Małgorzata Żerwe

jag är utexaminerad från Tekniska högskolan i Gdańsk, fakulteten för civilingenjörsstudier, och på Tekniska högskolan träffade jag en grupp sådana unga människor som hade grundat en dykarklubb som senare kallades „Haj”. Och vi har haft kul, om jag får uttrycka mig om min dykning på så sätt, fram till idag. Och till exempel igår hade vi en så vacker rundtur i Gdańskbukten, där instrumentfartyget Hydrograf 10 kontrollerade, före vår dykning, en stor del av Gdańskbuktens havsbotten och detekterade alla möjliga rester där som hade fallit ner från fartygen. Ett vackert amiralitetsankare, troligen från mitten av 1800-talet, väl bevarat. Mycket stort, mycket tungt, vägde cirka 8 ton, så att man egentligen kan säga att lyftanordningar gnisslade på detta fartyg.

(Żerwe) Hur långt var det då?

Tja, det var cirka 3 och en halv meter långt. Verkligen mycket stort. Man kan säga att interkristallin korrosion visade hela metallstrukturen, ja, det var verkligen fascinerande. Det beror naturligtvis på vem man frågar. Det låg på en relativt liten höjd, ungefär 18 meter. Här har vi en sådan aktivitet som anordnas av sjöfartsverket i Gdynia. Att rengöra Bukten på alla möjliga föroreningar. De slänger ankare på redden till hamnen helt enkelt, där fartygen väntar på att komma in i hamnen, det får inte råda oreda under vattnet. Antingen en bit rör ligger på botten eller en tysk stridstorped som fortfarande väntar på någon med denna dynamitlast 300 kg, eller det där runda som ligger där på botten, en sjömina eller något annat.

(Żerwe) Finns det mycket kvar av det fortfarande i Östersjön?

Tyvärr, man kan säga att en ganska stor del av allt det där har förstås tagits upp, men, och i orten Piaski har man upptäckt en sådan pråm på litet djup, som var hel fylld med ammunition. I närheten av Babie Doły sänktes ett fartyg. Egentligen var det helt korroderat, fylllt med artillerigranater. För några år sedan tog vi upp en bandvagn från havet. Efter stormen avslöjade havet rester av ett flygplan. Vänliga fiskare meddelade oss på en gång, vi åkte dit och det visade sig att det var ett kraschat tyskt flygplan Messershmit (?)109, som kan man säga var det mest populära tyska flygplanet under andra världskriget.

Kommer du ihåg din första gång? Din första nedstigning i Östersjön?

Nej, det kan jag, med handen på hjärtat, inte påminna mig om. I vilket fall som helst var våra första dykningar verkligen sådana, ur dagens synvinkel, förödande klumpiga. Hur vi överlevde det så förvånar jag mig själv, att Gud verkligen höll ett vakande öga på oss, och vi har aldrig överskridit den tunna linjen som skiljer livet från döden, även om man kan säga att vi brukade själva komma fram till den. När jag tittar på dagens dykare som verkligen är utrustad med allt som inte låter honom dö, och på t.ex. vår utrustning under denna, kan man säga, största polska havsexpedition, som expeditionen till vraket av Wilhelm Gustloff (?) var, skulle den diskvalificeras från själva början. Det som vi då hade på oss, skulle helt enkelt bestämmas som livshotande idag. Du ska inte dyka i vattnet i det här. Det var så verkligt, skedde verkligen, fridykning. Fenor, mask, denna skum dräkt började komma i bruk, då dykarens grundläggande utrustning fortfarande var denna tunga dykarhjälm av metall, blystövlar, hela utrustning som vägde cirka 100 kg. Dykaren var fastknuten till ytan med slangar som var kopplade till basen. Här var dykaren verkligen inte fastknuten med Ariadnes tråd till stranden, till fartyget, han tog bara dessa tuber med luft för att andas, hoppade i vattnet helt fritt. Som en fågel simmade han. Idag får man inte dyka på ett sådant fint vrak som Wilhelm Gustloff är. Förbjuder man att promenera på kyrkogården vid midnatt, när som helst på dagen? Och arkeologer som med passion gräver upp alla gravrösen, tar upp benresterna efter dessa människor. Och pyramidforskare som tar fram sarkofager och det är vi inte illa berörda av. Det gör oss inte ledsna, och dykning på vraket av Gustloff förbjuder man plötsligt eftersom dykaren stör de dödas frid. Goya, Sztojben och Gustloff är tre skepp, eftersom de inte var några fartyg, därför att de seglade under Kriegsmarines flaggor när de skönk. Sztojben ligger på den norra kanten av Ławica Słupska, där det också finns Gustloff, eftersom det var samma kommendör Marinesko som sänkte både Gustloff och Sztlojben under samma resa.

(Żerwe) och Goya?

Goya gick ut från Hel Konowało(otydligt efternamn), han fångade den på samma höjd som Rozewie finns och där sänktes den. Under Kriegsmarines stora aktion, aktion att föra bort det tyska folket som trängdes undan av fronten, transporterade de 2, 5 miljoner människor under några månader, med en förlust på 1,5 % . Just dessa 1,5% rymmer bland annat de tre skeppen, Sztojben, Goya och Gustloff. Sommaren 1973 rådde full kommunism och vi fann en underbar nyckel till detta, nämligen att vi, dykarna från Haj ville hitta bärnstenskammaren i vraket av Wilhelm Gustloff, ta upp den och överlämna till vår stora vän Sovjetunionen. Dåtidens kommunistiska pampar som vi tog oss fram till för att fixa vissa tillstånd, begär, de blev verkligen häpna. Skulle man avslå det, då var det risk, eftersom dessa studenter från denna Haj hade ett sådant lovvärt syfte, hur skulle man då kunna inte tillåta dem det.

Men var finns bärnstenskammaren?

Jag är säker på att bärnstenskammaren blev bränd av den sovjetiska armén vid erövringen av Królewiec (Königsberg) den 16 april 1945. Det finns beskrivningar från Röda arméns soldater som erövrade allt detta, att när de rusade in i dessa källare och letade efter tyskar som kunde finnas där, såg de glödande, brinnande trälådor och läckande brun gegga som brunnit upp. Vi vet alla att bärnsten smälter, att bärnsten brinner. Och det här var slutet på denna bärnstenskammare. Jag ska visa oljepumpen från Meszershmit. Ser det ut så att det legat i sjön i 60 år? Det ser ut som om det vore nytt och hade tagits ner från hyllan i butiken.

När vi var på Gustloff för första gången, jag tar upp det kanske igen, fick vi, med stor förvåning, se att siktdjupet var på 15 meter där. Det blev en chock för oss, eftersom det står faktiskt i litteraturen att det uppgår till några meter, och där såg vi plötsligt inte mindre än på 15m. Det visar sig verkligen att Östersjöns vatten inte är det värsta. Jo, naturligtvis är siktdjupet i Röda havet ibland på 30-40 meter, men det är något helt annorlunda, men det här var utmärkt ändå.

Jag har naturligtvis både en torrdräkt och skum dräkt, men brukar välja att dyka just i skum dräkten. Här handlar det inte om att plåga mig själv. Jag menar, kallt vatten är inte det behagligaste i världen, men som man säger, kallt vatten är bra för hälsan.

Östersjön är ju kallt.

Ja, det är det. Det första ögonblicket är ju förstås obahagligt, när vattnet kommer mellan dräkten och kroppen, särskilt över korsryggen, det rätar ryggen på en, men det tar bara en stund, sedan värms vattnet från människokroppen och man kan säga att dräkten fyller sin funktion, eftersom du kan leka i ishålet en timme om du har en sådan blöt skum dräkt på dig, när det är minus 10 grader ute, och vattnet i ishålet är bara +4. Så mycket som +4 alltså. Alla de som ser till att vi inte simmar vilse under vattnet, eftersom var och en hålls i ishålet av ett snöre, av en lina, alla de fryser, men vi gör aldrig det. En timme kan du uthärda ganska lätt.

Här hos oss i Östersjön skadas dessa vrak mindre, kan man säga, av detta aggressiva vatten, eftersom det stämmer att det finns till exempel skeppsmaskar som utmärkt äter trä, så att några som helst trävrak har bara en liten chans att överleva i detta varma hav. Hos oss finns det däremot inga skeppsmaskar, så att man kan säga att träet behålls i ganska gott skikt i hundratals år. Som till exempel det som svenskarna nyligen hittat, detta vackra, flera hundra år gamla segelskepp. På ett djup av 700 meter upptäckte svenska dykare ett utmärkt vrak som, kan man säga, är jämförbart med det berömda Vasaskeppet, med hjälp av den senaste elektroniken upptäcker vi mer och mer. För några år sedan upptäcktes ju det vackra vraket av det tyska hangarfartyget Grafzepellin. En jätte som är en fjärdedel kilometer lång, låg och var helt oupptäckt av någon. Av en slump, 80 kilometer norr om Hel skulle laget från Petrobałtyk som kontrollerade nästa plats för oljeplattform att plattformens stomme inte placeras på något, kontrollera noga det de hittat.

Jag har alltid känt mig dragen till havet och brukade söka anställning i företag med anknytning till havet.

är du pensionerad nu?

Ja, jag har redan gått i pension. (skrattar)

Men det blir ingen “pension” från dykning?

Som du sett ju, arbetar vi hårt. Igår arbetade vi för Gdańskbuktens skull, vi rensade den från vackra ankare. Jag hoppas att dessa ankare hamnar på några framträdande platser i Gdańsk, eftersom det vore verkligen synd om allt skulle skrotas och det gjordes slut på det. Eftersom det är verkligen underbara objekt. Som sagt, jag har inte sett så stora ankare.

Varvet

Intervjuare: Małgorzata Żerwe

Stanisław Kamiński klassisk dykare, identifieringsnummer på varvet 693.

Det är varvet i bakgrunden, och det är dräkt som jag är klädd i när jag arbetar. I denna dräkt jobbar jag. Det är redan en historisk utrustning, egentligen ett museiföremål. Hunden var som medlem av besättningen. En kollega hittade honom på väg till jobbet och på så sätt växte han upp hos oss. En riktig sjöman var han. Hur många gånger han badade i kanalen, eftersom han fallit ner i vattnet. Men han var så trogen. Men han försvann någonstans. Morusek, eftersom vi gav honom namnet enligt det som han såg ut, han var helt svart, det kunde inte bli bättre än Morus, och det blev Morus alltså.

Hur många dykare arbetar på varvet?

En dykare.

Ludwik Prądzyński, verktygssmed, identifieringsnummer på varvet 1093.

och jag kommer från en lantlig miljö. På 1970-talet var det en sådan tendens i stadsplaneringen som mobiliserade alla i yrkesskolor. Illegal litteratur som dykt upp på Gdanskvarvet lockade mig och jag ville lära känna denna miljö.

Jan Kaczor, växlare för rälsfordon, identifieringsnummer på varvet 779,

Jag är andra generationens varvsarbetare, eftersom min far omkom som (… otydligt...) där var det en storbrand där den 13 december 1969, ett fartyg, där nästan all utrustning var redan på plats, började brinna (… otydligt...) Och tack vare åtgärder som vidtogs av våra beslutsfattare som ringde till Warszawa för att få något tillstånd, omkom 21 personer. Trots att man hade kunnat rädda många fler människor, men politiken övertog.

Hur gammal var du då?

Elva.

Har det inte avskräckt dig från varvet?

Nej.

Jolanta Mekka kranförare, identifieringsnummer på varvet 5798

det inte inte för många kvinnor som jobbar på kranar. I arbetslaget är jag den enda kvinna.

Har du några privilegier därför att du är kvinna?

Nej, jag jobbar som de andra. Det är ett fruktansvärt ansvar eftersom jag kör även 40 ton här i hallen.

Zbigniew Stefański målare, sandblästrare, identifieringsnummer på varvet 1038

när det hörs, målare, då föreställer sig alla pensel, en liten spatel. Hos oss är det så här att jag många gånger tar sandblästrarens mask, sandblästrar. Pneumatisk handslipmaskin i handen och jag slipar, och sedan tar jag pistol i handen och målar. Det är inga liter, utan det är ton färg att måla med.

Aleksandra Olszewska, Ola, frivillig väktare över monumentet över de dödade varvsarbetarna. Hon har en souvenirkiosk vid porten till det historiska Gdanskvarvet.

Jag har varit här från början 1970, men i kiosken är jag det sjunde året faktiskt. Jag brukade komma alltid efter jobbet, och även direktören gav mig alltid en skrapa och sa „tja, du har redan varit vid monumentet”, just det, jag har varit där. Efter jobbet kan jag stå på huvud. Det var så naturligt helt enkelt, eftersom min man dog, så att säga, plötsligt. På dödsbädden sa han „Gå till grabbarna”, eftersom han skickade mig till dessa grabbar. Till varvsarbetarna här. Jag kom till grabbarna och stannade med grabbarna.

118 tusen människor på bron under dagen, det var som på Långgatan, och om du kommer till jobbet på lördag nu, får du inte träffa en enda människa. Det är inte samma människor längre, ser du. Dessa områden är K2. De tillhör inte varvet längre. När sjösättningarna skedde här på K2, dök man både på detta område och på omrädet där K3 finns, och där det finns dessa ramper och man dök. Vid alla dessa kajer stod fartygen. Nu ska alla bryggorna bort. De som är kvar är stängda, det finns inträdesförbud. Det är inte mitt, så att säga privat, men jag är i den här anläggningen och när jag ser på det, skär det mig i hjärtat. Det skär mig faktiskt i hjärtat eftersom jag skulle vilja att bilden av det vore helt annorlunda. Världen är annorlunda. Sådan är min observation. Nå, men det är ingenting att göra åt. Man levde på den tiden och måste klara sig och man gör det.

Det att varvet har bildats som en ny enhet, det har förändrats. Men jag tycker att det bara är i teorin att det kräver stor reparation.

Hans lön höjdes med 12 grosze. Ledaren skämdes nog över att erbjuda detta avtal. Tja, grabben skämdes, jag skämdes över att ta emot det, men vaddå

och vad bestämde du dig för? För att resa bort?

Jag har inte sett någon framtid i det här ännu. Jag ska åka och se.

Och vart ska du?

Till Skottland, för att arbeta som riggare vid restaurering av ett raffinaderi. Men det finns varven och de klarar sig bra och det är svårt att bara lämna det här. När man är lite mera (...otydligt...) eller rädd för att riskera så är det svårare.

Först jobbade jag från 1979 till 1996, tog hand om barnet i drygt två år, arbetade på Careffour. Jag lade fram varorna. Och då gjorde jag det för sådana pengar som de betalade. Det var tungt. Här uppstod det en vakant plats. Jag var lite rädd eftersom jag hade inte kört i cirka 15 år. Och det visade sig att jag mindes det.

Har du aldrig tröttnat på varvet?

Åh, det har hänt ibland. Ibland har det hänt, just det, men som man säger, har man varit kvar på samma plats sedan länge, eller hur.

Varvet har sin atmosfär och börjar man arbeta så är det svårt att lämna det. Man ångrar det inte med tiden (..otydligt...),arbete, pengar, utan kollegor. Även idag, när jag åker iväg, finns varvet, men om det kommer att finnas kvar är redan en politisk sak. Det är inte mycket folk man utbildar. Dessa människor som finns på varvet skulle jag säga rakt på sak, att de förstörs här.

Jag är inte arg, jag är även ganska fattig, men jag är inte arg på dem. Därför att jag uppfostrades här, lärde mig yrket här. Jag kan inte bara säga, att jag flyr härifrån, eftersom jag kommer att tjäna mer pengar utomlands och det är dåligt i Polen. Men pengar är inte det viktigaste. Det viktigaste är att få tillbaka denna anläggning som gick förlorad, av oss tyvärr. Vi blev lurade från höjdarna, i smyg, att andra var uttalen och andra gärningar blev sedan. Det är ingen ursäkt för oss tyvärr, att vi har valt på det viset, eller hur? Makter. Vissa har även post-kommunisterna valt. Och det helt medvetet, på trots högern, eller hur?

Jag har redan slutat att leka. Jag har slutat att låtsas vara en häst i vagn för politiker. Jag är så trött på dem. De behandlar varven, som sagt, som toalettpapper att torka sina egna intressen. Även när det var valet senast, intervjuades två kandidater på varvet. Och varför det? Man kommer nog att fördela det i en massa små bolag, det kommer att vara skurkar i tillverkningsprocessen, men man kommer nog inte att göra någon bas för någon. Eftersom basen kan en gång vara bekväm och farlig en annan gång. Eftersom dessa människor blir upprörda någon gång och då är de en viss styrka. Och därtill kommer karisma i samband med varvet, och det verkar så att den blir en impuls, uppmuntran för de andra.

Hmm hur var det. Jag såg, jag såg, jag såg. Hur varvsarbetarna stöp för kulan. Jag såg, jag såg, jag såg när den andra slogs i bojor. Jag såg, jag såg, jag såg, standarer blöta av arbetarnas blod.

Säkerhetspolisen intresserade sig snabbt, eftersom man vet att det var väldigt många hemliga medarbetare. Det var överallt, men det syntes inte så mycket då. Men det gjorde mig inte rädd, eftersom målet var rätt, och det var det viktigaste, eller hur. Och så fick jag klart för mig att denna rättvisa kommer, men det var besvikelse som kom 1989, när vi återfick denna självständighet, men rättvisan har aldrig funnits.

minns du...oj det gör du inte längre.

Då, när vi riskerade våra huvud för Polen, för varvsarbetarna, då var det värt eftersom det där samhället var solidariskt. Idag, trots att det sägs ha blivit bättre, är det inte alls det. Då var samhället mer solidariskt.

Och du, var du medlem i Solidaritet?

Ja, det var jag.

Och idag?

Inte nu, inte. Det var man stolt över, att den fanns, att något sånt skedde i varvet. Tja, jag är medveten att jag jobbade här då, just vid den tidpunkten när allt detta skedde.

Låt oss säga, för kanske 15 år sedan, när du sa att du var varvsarbetare, så skulle de klappa dig på ryggen. Och nu får du vara så uppmärksam, eftersom åsikterna är så olika. Särskilt hos yngre människor, om du fan bara föds till att bli varvtalsarbetare.

Vissa berömmer Wałęsa, och hur många är på jakt efter honom?(... otydligt...) han är stor, eftersom hade det varit någon annan i stället för honom, även professor, eller någon förnuftig politiker, skulle ryssarna ha suttit i Polen tills idag. Det är min åsikt, jag tycker att han är en mycket stor människa. Tja, det var onödigt tycker jag att han var kandidat för andra mandatperiod, om han efter sin första mandatperiod skulle ha lämnat det här och tackat nej, han skulle ha kunnat säga, att han gjort sitt, mer kunde han inte göra, om han skulle ha låtit andra komma som var klokare, då skulle han ha haft sådana monument som Johannes Paulus II har idag. Och på den tiden var han den ende.

Under strejkerna 1988, eftersom alla pratar om 1980, 1988 var det svårare. Eftersom vi var inte alls många, och det var inte mycket folk som stödde oss. Vi var mycket få kvar här på varvet.

Du vet att vi har det svårt, ett ögonblick, åh, seger är långt borta. Speciellt därför att en massa människor slösar bort vad vi redan vunnit.

„Vad betyder dessa kors”, det är den dikt som jag fick från Hania i sista minuten. „För kollegor värvsarbetare som mördades i december 1970. Pappa, vad betyder de här korsen? Varför är de så stora och där på toppen som om de höll varandra i händer som är fjättrade i kedjor. Och de här damen håller sina händer som om hon bad. Pappa vems är den här graven? Mördade tyskarna här? Nej min son, polackerna. Vilka polacker? Varför är du tyst pappa? Har du tårar? Pappa gråter du också? „ Det är hela mitt liv. Varje sten visste jag var den fanns, vart tod den vägen för att jag kunde sätta den här under monumentet.

När krigstillståndet kom arresterades en del av oss, blev inkallade till armén. Det finns en symbol här: örnen. Här står det veni vidi vici, kom, såg, erövrade. Jag tycker att var och en som levde då och upplevde det som jag upplevde skulle ha denna text. Svalan här på den högra korsarmen innebär våren. Våren innebär alltid ett nytt liv. Förhoppningar att det blir bättre. Till exempel här ansiktet, ansiktet och hand som håller här, håller ett timglas. Tid som rinner över. Varför skriver jag vistexter, varför komponerar? Jag stannar tiden i vissa kompositioner. Jag har också tatueringar med flygplan. På andra sidan, här till exempel, yyy speedfire, det ser ut som en haj. Här finns också en symbol, en symbol för det förflutna, men vi lär oss ändå om denna tid när vi lär oss historien. Och vi skulle minnas, eftersom historien skulle vara ett slags varning för oss. Och historien skulle lära oss. Och därför har jag dessa symboler på mig.

Så här visuellt kan man se hur det är tomt och tomheten finns kvar. Och ibland finns det en sådan tomhet i själen också, eller hur. Eftersom man är så hjälplös. Och vad blir förtsättningen?

Lyckans ost Baltic

Intervjuare: Małgorzata Żerwe

Hamnkaj i Gdynia, vind, vågor, måsar, hamnkaj, insidan av Havsfiskeinstitutets forskningsfartyg Baltic, Adam prasslar med kartor

Adam: O! Här står det även: 25.01.2010 kl.15.50 blev han uppdragen. Och han simmade härifrån: från Wisłoujście

Författare: Såg ni honom här alltså?

Adam: Ja, kl. 15.50 var det redan mörkt i januari! Sälarna „solade” på isen där, och han trippade på ett isflak. Vaktofficerare märkte honom.

Författare: För att det är en liten hund, mindre än säl

Adam: Ja

...Fyra dagar och fyra nätter

Fångad på isflaket simmade hunden

Räddad av goda människor...

„Baltic heter hunden” Dikt för kapten Jerzego Wosachło

/ hunden skäller /

Kapten: O! vår lilla hund hörs nu, han är därnere. Troligen hade han simmat från Grudziądz, som det gick rykten om. Om ingen hade träffat honom och han hade fortsatt att simma norrut, skulle han säker inte ha överlevt i sådan kyla med temperaturer ner till -15 C.

Adam: Det var problem med att lämna pontonbåten, eftersom vi var då i ett isfält.

Kapten: Det var massor av isflak och risken att vi kastar ner hunden från isflaket. Men på något sätt, långsamt, långsamt, framåt-bakåt, vi drog isflaken åt sidan och Buczyński tog honom upp i sista stunden.

Adam:När fartygets manövrerades staplade isflaken på varandra och han gled ner i vattnet några gånger, man han kämpade, sprattlade med tassarna, klättrade upp på isflaket. Och när vi redan hade frigjort banan satte vi ner pontonbåten och jag försökte komma fram så nära som möjligt.

Kapten: Den största risken var för Buczyński, för fartyget var det ingen fara

Adam: Med hjälp av åror och båtshake nådde jag upp till honom, och var så osäker- biter han mig eller inte? Men jag kom närmare, och såg att han redan var på kanten av isflaket, gled ner i vattnet en gång till och hade jag inte dragit upp honom då skulle det ha varit slut med honom. Men han hängde med tassarna i pontonbåtens livlina och bara hans ögon „ hjälp mig”, ögon som vädjade om hjälp… Jag tog honom i ryggen först, men ryggen var redan isig, -12C var det då, jag var tvungen att luta mig ut, tog tag i svansen, de bakre tassarna och drog honom upp till pontonbåten och vi återvände till fartyget, och här väntade besättningen, började torka honom med handdukar…

Kapitan: Adam är medicinsk räddare och det var han som “återställde hunden till brukbart skick”, så att säga. Hunden återhämtade sig redan efter några timmar.

Adam: Vi gav honom att dricka, någon mat, men han ville inte ha något. Låg på handdukarna kanske i 3 timmar. Sedan följde han med mig på vaktpasset, vi satt i matsalen här, jag började stryka honom. Då började han hävda sig. Och sedan denna tid har han följt mig överallt, även till badrummet! Han vill vara med mig, känna närhet.

Kapten: Jag är full av beundran för denna lilla hund, att han överlevde, eftersom om han hade lagt sig på isen skulle han ha frusit ihjäl, och han sprattlade med tassarna…

Adam: Han har väl inte bara varit en hushund, utan även en härdad gårdshund. En soffhund skulle inte överleva. Man skriver dikter om honom, för inte länge sen ringde en dam som heter Grzesińska från Wejherowo.. / Baltic skäller / – Tyst!...Att hon hade skickat barättelser om hunden Baltic ombord. „Många påstod sig vara hans husse
Men han lät sig aldrig bedras
Då Baltic har redan sin familj ombord
Det är Adam Buczyński som räddat honom från botten”
Kapten: När denna nyhet spreds i media anmälde sig många personer som hävdade att det var deras hund.

Adam: Och när han bara såg dem, började han springa iväg, gömde sig bakom mina ben, ville inte prata med någon.

Kapten: Det kom även två herrar från Tjeckien och de hade bilder på en hund, han var faktiskt väldigt lik, men det var dock inte han.

Adam: De gick in i matsalen, där jag var med Baltic, började ropa: „Pepiczek! Pepiczek” Och han tittade.. / skrattar /.. vände sig om och tillbaka till mig, han kunde inte tjeckiska / skrattar /

Kapten: Det var ingen idé att ge hunden människor som inte var hans hussar.

Adam: En dam kom från Inowrocław, hade med sig halsband, koppel, hon påstod att det var hans [saker]. Men halsbandet?! Han skulle kunna binda det runt magen, det var väl en schäfer som hade det, en stor hund. Och hon började antasta honom, han sprang iväg, hon följde springande på alla fyra efter honom! Och slutligen blev människorna upprörda, eftersom ett TV-team var där då och hon fick erkänna att det inte var han, och var tvungen att åka hem med obehag. Hon ville bedra [oss], visste inte ens namnet. Kanske hon ville visas på TV /skrattar /

Författare: Hunden var så berömd att du även kunde tjäna pengar på honom

Adam: Det var kanske möjligt. Det stämmer!

Författare: Vi kommer aldrig att få veta hans historia…

Adam frågar besättningen om hunden är tillbaka, eftersom han försvann någonstans, men Baltic finns inte ombord

Adam: Han skulle snarare ha ett hårt liv, det ser man på hans beteende. Nu har han blivit lugnare, men i början villek han gräva sig ner under däcket när något skramlade, knakade, han var rädd. Han litade inte på folk i allmänhet. Om nägon sträckte fram handen mot honom, satte han sig ner med rädsla, som om han skulle få stryk och inte bli klappad.

Orsaken till att han hamnade på isflaket kunde vara smällandet på nyårsafton, eftersom förra årets nyårsafton var en fruktansvärd upplevelse för honom! Han skakade, jag var tvungen att ge honom lugnande piller. Han ville inte gå ut från badrummet, bara för att slippa höra dessa explosioner. Han måste ha haft väldigt obehagliga upplevelser.

Han har hittat sin plats här på fartyget. Tja, nu är han någonstans och jagar katter. En gång gick han ut vid åttatiden på kvällen och kom tillbaka efter midnatt. Han har sina vägar här, / skrattar / katter ska till uppställning, han räknar om ingen är borta..

/ skrattar /

Vi går ut för att leta efter Baltic. Ljuden från hamnen, Adam visslar, ropar hundens namn, berättar

Adam: Men vilken jakt vi hade här! När vi fiskade upp honom och jag packade honom i bilen för att köra honom till veterinären, flydde han och vi hade en jakt! Två TV-bilar jagade honom. Han stack iväg, men en redaktör fångade honom och så hon kastade sig över honom! Och hon var fyllig och så hon tryckte honom / skrattar / kunde man knappt se hans nos / skrattar /

Vi återvänder till båten, Baltic har kommit tillbaka under tiden och sjömännen låste in honom i hytten

Adam: Att han inte sticker igen, jag har väl haft promenader så det räcker.. Så du har grisat ner dig i gyttja ! / skällande,/

Och han sover här, i min hytt.

Adams rumskompis: Baltic är en bra hund.

Adam: Här på soffan lägger jag en filt och han sover här.

Kapten: Han är så älskad! Han kommer alltid, välkomnar alla.

Adam: Kocken lagar alltid god mat för honom.

Kock: Vi går och hämtar en kotlett till / Baltic smaskar /

Adam: /till hunden / Ge mig en bit!

Havsfiskeinstitutets vetenskapliga råd har godkänt honom som Baltikas besättningsmedlem. Och när vi nu återvänder från havet och kaptenen anmäler: „ 22 personer”, ställs frågan från hamnkontoret: „ Och hunden?” „ Finns också!” / skrattar /

På sommaren har han sin plats på däcket, där “solar” han, där förrättar sina behov. Men under höstresor eller tidiga vårresor, när det är stormigt väder, stannar han i MIR [Havsfiskeinstitutet], följer inte med oss. Han kunde spolas överbord, skulle ha det svårt, varför hunden ska behöva plågas. Men när vi återvänder till hamnen är han på en gång ombord, hoppar upp på en halvmeter som en fjäder. Och när han ser mig, kan man locka honom med korvar, läckerheter, och han är vid mitt ben. Han har valt mig, förmodligen kände han av lukten att det var jag som först räddade honom, och tycker hittills att jag är flockledare / skrattar /

„Adam och Baltic är känd duo

Väl igenkänd av vuxna och barn

Hunden och hans husse

Av Gdynia-borna är älskad”

Adam: I staden känner de igen oss, ställer frågor:” Är det den hunden?” Ja, just det, det är det. Nyligen, när vi även åkte taxi, övervägde taxiföraren om han skulle ta hunden [i bilen], eftersom han inte körde några hundar. Men när jag sa till honom vad det var för hund, [sa han] på en gång: „Varsågod, snälla, kom in” /skrattar /

Han har fått medalj “Gdynias hedershund” från stadspresidenten…

Baltika fiskade upp honom, låt honom heta Baltic. Reksio kan heta ett tusen hundar, och Baltic är en!

Ibland efter vaktpasset går vi till en sådan ölkrog och de behandlar honom där som en stamkund, han får alltid en kaka av damer som står bakom baren, alla känner honom där. En gång flydde han och de ringde från baren: „ Hunden väntar här”. / skrattar / Eftersom han inte visste vart jag tagit vägen och trodde att jag gått dit och sprang för att leta efter mig / skrattar /

Författare: Tycker han om öl?

Adam: Nej, han kan motstå dessa missbruk som sjömän har – dricker inte öl, röker inte pipa

/skrattar /

Vi åker på möten med barn till skolor, till förskolor. Barnen är glada att de kan klappa en så berömd hund. Han har också vänt sig vid folkmassa, efersom han flydde i början när han såg en massa människor. Och nu har han blivit en …en mediaperson

/ skrattar /

Författare: Eftersom det är den mest berömda polska hunden sedan Szariks tid [Szarik - hjälten i en serie om fyra pansarmän och en hund från sextiotalet ]

Adam:Ja, det är han, och hunden Cywil [hjälten i en kriminalserie från sjuttiotalet]

Vi återvänder till styrhytten, Adam öppnar en stor mapp med Baltics dokummentation – klipp från tidningar, bilder, brev

Adam: Här har vi ett brev från Brigitte Bardot!

„Min käre Adamie, hur ska jag kunna meddela dig min tacksamhet för att rädda den stackars hunden?Du är en hjälte, du är min hjälte. Tackar av hela mitt hjärta för att du har räddat den från en fruktansvärd död och behållit den. Varelser som du är sällsynta, eftersom vi lever idag i en värld där människan har förlorat sin känsla för livets värde, vi är redan tyvärr vana vid fasor i livet och ingenting överraskar oss längre.. Massor av kyssar, tillgivenhet och tacksamhet, Brigitte”

Författare: Så, Adam, om du inte hade lyckats, skulle han inte ha funnits mer

Adam: Nej, han skulle inte det..och här, värsågod ett brev från presidenten Lech Kaczyński i salig åminnelse med tack från mamma…Och här på bilden, när vi var i Toruń på Fafiks dagar [Fafik – hjälten i en tecknad serie]

Författare: Ditt liv har egentligen också förändrats sedan Baltic är med dig?.

Adam: Tja, ja! Jag ville inte alls tänka på att bara lämna honom till vem som helst. Och om han kanske råkar illa ut, någon kanske tar honom faktiskt för att bara visa honom, och sedan, förlåt att jag säger så, ut härifrån! stick?

Adam stryker hunden och talar ömt med honom

Skäll Baltic, säg hauuu, säger du var du har varit? Varifrån kom du? Så? Hur hade du det? Ska du berätta?....